Det är en av de första dagarna i maj 2005 och Laleh har precis släppt sitt självbetitlade debutalbum.
På Axel Dahlströms torg i Göteborg är det småblåsig eftermiddag och tomt på folk. Vi kurar mot väggen vid konditoriet med köttbullemackor och rödbetssallad. Laleh sjunger in i min intervjubandspelare och senare hittar hon en tappad, gul tulpan på stenplattorna. På hennes jeansjacka sitter en hemmapysslad knapp med ett hjärta och texten "Det är bara idioter som vet allt."
– Jag hamnar ganska snabbt i konflikt med folk som försöker bestämma över mig. Det finns så mycket mallar för allting, ta bara det här med bilder till skivomslag. Antingen sänder man budskapet "jag ska förföra dig" eller så "jag fjäskar för dig". Jag ville inte ha det. Jag ville att det skulle vara fult med bara halva ansiktet och att jag skulle se trött och nonchig ut, sade Laleh då.
Flytten till Los Angeles
Elva år och en sommar senare sitter vi en hotellsvit vid Mariatorget i Stockholm. Laleh har sin nypressade platta Kristaller i knäet, vänder och vrider på vinylen.
– Kristallen symboliserar den där känslan när man får en glimt av någonting som känns rätt, och sann och självklart. Sedan ändras vinkeln en smula och så är det borta igen. Som när man drömt förklaringen eller lösningen på någonting och så när man vaknar kan man inte komma ihåg riktigt vad det var, säger Laleh Pourkarim.
Det var inte alls säkert att det skulle bli en ny skiva från Laleh. Hon var ganska lugn i möjligheten att den egna artistkarriären var över och hade planerat för en tillvaro som låtskrivare och producent i Los Angeles. Laleh berättar att tankarna kretsade kring att "skörda frukterna", "njuta av livet" och "sitta i solen."
– Jag trodde att jag skulle åka iväg och sedan bara vara bakom kulisserna. Men så dyker det upp en tydlig vision och då vill jag förverkliga den, säger Laleh Pourkarim.
Så trots att hon var fullt upptagen med att göra musik ihop med Ellie Goulding, Demi Lovato, Adam Lambert och nu senast Shawn Mendes gick Laleh med full kraft in för att göra ännu en egen skiva, ena sida med låtar på svenska, den andra sidan på engelska.
– Projektet blev viktigare och viktigare när de svenska låtarna kom till. De engelska låtarna på skivan är mer röststyrda, och kanske lite konstiga. Det var svårt att hitta självklara artister till dem, så då gjorde jag dem själv i stället, säger Laleh och fortsätter:
På egna villkor
– Jag kan ändå märka att jag tagit intryck av hur man jobbar i USA. Mycket av musiken som görs i LA är beatsinspirerad och så har jag inte jobbat förut. Nu har jag blivit lite förälskad i det och försöker göra det på mitt sätt. Det har gett mig energi, en ny typ av bakelse som jag inte ätit förut.
Somliga i musikbranschen höjer på ögonbrynen över att Laleh Pourkarim inte bara dragit till Los Angeles utan dessutom etablerat sig där. Svenska Billboard-kungen Max Martin agerade dörröppnare i början men liksom tidigare i livet har Laleh tagit sin plats på egna villkor.
– Jag märkte snabbt att det var nästan inga tjejer som skrev och producerade i den där überpop-världen, och då blev jag revanschsugen och ville visa alla vad jag kan, säger Laleh och det är nästan som att hon avslutar en mening som hon påbörjade för länge sedan, i Högsbo.
Den långa flykten
Då fanns det en beskyddande inställning kring Laleh. Skivbolagsmänniskorna i Stockholm ville vänta med att släppa ut henne i en tuff bransch, nu är man märkligt nog lite förvånad över hennes framgångar i Los Angeles. Ändå har jag sällan eller aldrig träffat en så trygg, förberedd och genomtänkt debutant som Laleh. Hon hade full koll, redan då.
Och det är fortfarande obegripligt hur man kan betrakta någon som skör, som tillsammans med sin familj under en lång flykt tagit sig från Iran via bland annat Ryssland för att så småningom bygga ett nytt liv i Sverige. Hos Laleh har det i stället för osäkerhet grundlagt egenskaper som tacksamhet, arbetsmoral, självkänsla och, inte minst, ett stort behov av frihet.
– Jag måste göra någonting bra av allt detta, något positivt. Det har ingenting med godhet att göra utan handlar bara om att jag vill rättfärdiga det liv jag har fått som en gåva. Jag har de här möjligheterna tack vare andra människors uppoffringar. Vare sig det är mina föräldrar, som ägnade hela sina liv åt att kämpa för rättvisa och demokrati, eller en enkel tacksamhet åt de som skördat frukten jag äter. Jag måste hedra det, jag kan inte blunda. Jag vet för mycket, uppväxt som jag är i en politiskt engagerad miljö, säger Laleh.
Sorgen efter mamman
Lalehs mamma Atefe och Houshang var politiskt och socialt aktiva i Iran och drev bland annat underjordiska, regimkritiska tidningar. Pappan omkom i kanotolycka 1994, tre år efter man kommit till Sverige, och mamman gick bort 2013. Laleh och hennes mamma stod varandra mycket nära och hon skakar nekande på huvudet när jag frågar om hon hade flyttat om mamman varit kvar livet.
Jag frågar henne hur hon hanterar saknaden och sorgen.
–Istället för att se det som sorg har jag försökt hantera det som att jag numera bär med mig båda mina föräldrar hela tiden. Det är klart att jag är ledsen, men den känslan är the silver lining i de mörka molnen. Jag märker faktiskt att jag blivit mer som min mamma nu än när hon fanns. Samtidigt är det såklart också bara konstigt och sorgligt, säger Laleh och fortsätter:
– Man unnar ju alla människor frihet och jag upplever att mina föräldrar aldrig riktigt fick sin. De fick aldrig riktigt vara sig själva, det var hela tiden från land till land, en ständig flykt. Mamma kämpade hela livet med att skapa en bra tillvaro och göra verklighet av sina drömmar och tog upp sina universitetsstudier i varje ny stad vi kom till, men hon lyckades aldrig riktigt fullfölja innan det var dags att ta sig vidare. Och när hon kom nära det hon kämpat för tog livet plötsligt slut.
– Samma sak med pappa. Det känns förstås väldigt orättvist. Därför är min sorg mer med dem, än att jag sörjer dem, om du förstår vad jag menar.
Jag tittar tillbaka på intervjun som vi gjorde 2005 och upptäcker att Laleh redan då pratade om döden. Såhär sade hon då:
– Det är skönt att kunna befria sig själv från prestation och krav. Det är först då man förstår hur nära man är både livet och döden. Jag har alltid levt nära döden, nu låter ju det väldigt dramatiskt, men jag har alltid känt att livet när som helst kan ta slut. Då slutar man också fly ifrån döden genom att försöka bli så snygg som möjligt eller skaffa världens snyggaste kropp.
Tonåren i Göteborg
På hotellet på Söder i Stockholm glider samtalet in på ytligheten i Los Angeles, men som också finns i Sverige, och pressen som ligger på unga tjejer och killar. Laleh säger att hon vill bidra till att trycka in andra budskap i de låtar hon gör, ibland nästan som korta, hemliga meddelanden till de som lyssnar.
– Som i en låt som kommer på Shawn Mendes nya skiva, där sjunger han "she's not even drop dead gorgeous, but she kills me anyway." Det är kanske ingen stor grej, men tanken är att få ut det till alla fjortistjejer som lyssnar på Sean Mendes. Att de får höra att man inte måste vara "drop dead gorgeous" för att få någon att känna så starkt, säger Laleh.
Själv minns Laleh tonåren i Göteborg som frustrerande och förvirrande.
– Speciellt högstadiet tror jag är en jättekonstig period för alla. Men sen, gymnasiet, det var den bästa tiden i mitt liv även om inte betyget blev så bra.
– I högstadiet fick jag nog MVG i allt, men sedan i gymnasiet fick jag knappt godkänt. Jag gjorde det jag ville och gick på de lektioner som var viktiga att gå på. Någonstans vid 16-17 förstod jag att det är jag själv som måste skapa mitt eget liv. Jag insåg också att det är jag själv vet bäst och att jag har koll på vad jag gör, minns Laleh som upptäckte att självständigheten och drivkraft också resulterade i en misstro mot auktoriteter vilket i sin tur ledde till konflikter med somliga lärare.
– Vissa stöttade och andra ville sätta mig på plats. Redan där började maktspelet mellan mig och auktoriteterna. En del lärare tyckte det var kul och spännande att ha en elev som var sin egen och hade en vision för sitt liv. Andra ville mer gå in och bestämma och begränsa. Jag kunde oftast respektera det i stunden, men jag har alltid väldigt svårt att ignorera min magkänsla.
Är nostalgisk av sig
Laleh ömmar extra för de unga och säger helt ärligt att hon kommer nära livets mening när hon ser hur hennes sång Goliat sjungs på skolavslutningar. "Vi ska ta över världen, vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga, ha ha, och vi ska göra jorden hel, ja vi ska göra vattnet rent, ja vi ska aldrig skada varandra mer" höjs rösterna mot försommarhimlen.
– Jag har inte varit i Sverige den tiden på året, och jag vet inte om jag skulle våga, men det skulle vara så fint att stå längst bak och lyssna när barnen sjunger, säger hon.
På nya albumet Kristaller finns en pepplåt, menad för både Laleh själv och hennes publik, som också har framåtriktning och energi. I Aldrig bli som förr sjunger hon "Det kommer aldrig bli som förr, nä Bara bli bättre, bli bättre Och jag sa till mig själv: "Du måste glömma allt som hänt när" När hela världen den är vackrare än allt det här".
– Det är viktigt att ha perspektiv. Hittar du inte dig själv här så finns det många andra platser på jorden man kan vara. Jag försöker säga det till alla fjorton, femtonåringar jag träffar – "det finns så mycket mer i livet, det är inte bara skolan, håll ut...", säger Laleh som själv samtidigt saknar barndomen och de unga åren när allting på sätt och vis var enklare.
– Jag är ganska nostalgisk av mig och saknar framförallt lekarna väldigt, väldigt mycket. Jag vill hela tiden tillbaka till leken, men så måste jag påminna mig själv om att det bara kan bli bättre. Och att jag faktiskt har mer frihet och alla möjligheter att leka även i dag, säger hon.
Men du inser förstås att i dag är det du som är auktoriteten, inte minst när du jobbar som producent åt andra, kanske mer oerfarna artister?
– Ja, men jag brukar alltid börja med att säga såhär när jag träffar en ny artist eller låtskrivare som jag ska jobba ihop med: "I don't know you and you don't know me. But don't confuse my kindness with weakness."
Det är svårt att missförstå, brukar det fungera?
– Ja, jo, oftast. Men om det är en person som är helt ute och flyger kan det kanske blir svårt och då lägger vi nog ner ganska snabbt.
– Jag kommer aldrig komma ifrån att jag är en i grunden snäll person, och det vill jag fortsätta vara. Jag är inte bekväm med att vara auktoritär på ett traditionellt vis, jag vill i så fall vara det på mitt sätt. Jag tror på att man kan ha en sund arbetsmoral utan att man behöver peka med hela armen. Samtidigt är jag resultatinriktad, jag vill att det ska bli någonting konkret av det jag gör. Jag kliver nästan aldrig ut ur en session utan en färdig låt.
Fakta: Laleh Pourkarim
Ålder: 34 år
Bor: Griffith park, Los Angeles
Aktuell: Med albumet Kristaller och konsert i Scandinavium den 28 oktober.
Laleh om:
Los Angeles: "För det första är det, på riktigt, bara halvtokiga personer som flyttar till LA. Och det kan vara nyttigt för mig att få umgås med lite annorlunda människor. Det är en väldigt social stad och även om jag själv inte är speciellt social är det spännande att vara i en stad där var och varannan person man träffar är konstnär, skådis eller musiker."
Kändisskapet: "Att bli igenkänd kan vara knepigt eftersom många man träffar känner att de måste förhålla sig till en. Efter ett tag blir man väldigt bra på att läsa av situationer och stämningar."
