I sin senaste bilderbok Himlens konung behandlar Nicola Davies den högst aktuella frågan om det är möjligt att känslomässigt rota sig i ett nytt land. Kan man ta med sig det som betydde något och få tillbaka det där man hamnar, fast i en annan form?
Nicola Davies, utbildad zoolog som även i tidigare böcker lyft fram människans samspel med djur och natur, låter brevduvor symbolisera dilemmat; fåglar som ju är långflygare och ändå alltid hittar hem.
Den namnlöse berättaren är en pojke med rötter i Italien. Tiden är obestämd, kanske efterkrigstid i England. Laura Carlins illustrationer är diffusa, lösa i linjerna med utflutna, dova färger. De bidrar mycket effektivt till den dystra grundtonen i berättelsen. England är grått, tröstlöst grått: det är koldamm och fårsoppa, dagbrott och djupa gruvschakt, ständigt rykande skorstenar och suddiga gamla vagnshästar med utmattat sänkta huvuden. Lite som Tolkiens motvilja mot det industrialiserade samhället; bilden av de onda fabrikerna, den goda men övergivna landsbygden.
Mot allt detta kontrasteras pojkens minnen av sitt hemland, där den värmande solen härskar över en snällare värld, med glass som doftar och smakar av vanilj, och med glatt plaskande fontäner.
Det är ingen nådig jämförelse. Men så finns där duvorna. Samma sorts fåglar på Petersplatsen i Rom som i herr Evans, den åldrade gruvarbetarens, lilla duvslag. Herr Evans mår bra av att ha duvor efter att ha varit instängd i gruvan större delen av sin levnad, och han skickar iväg dem med tåg på olika tävlingar.
Men en av duvorna kommer alltid sist. Den är den som pojken fått välja att ha som sin egen. När fågeln ska klara av att flyga hem ända från Rom kommer sanningens minut: ska duvan ändå inte välja att stanna och picka smulor i det klara solskenet? Varför åka hem till den grå vardagen?
Men det gör den naturligtvis. Och då vet även pojken att han kan kalla det nya landet hemma, den karga miljön till trots.
Himlens konung är en fåordigt berättad historia med ett rörande, innerligt budskap, men den har genomgående en väl sorgsen klang. Bilderna är mer än lovligt deprimerande på vissa uppslag; vem är till exempel den anonyma, dessutom helt genomskinliga arma kvinna som står böjd över en låg diskbänk? Finns hon eller finns hon inte? Hon har visserligen tunt tecknade konturer. Och en röd tekittel, men det är också allt.
