Filmrecension: Underworld: Blood wars

Det har gått 13 år sedan duon Kate Beckinsale och Len Wiseman inledde sitt ”Underworld”-samarbete. I och med den femte – men knappast den sista – filmen i serien, ”Underworld: Blood wars”, börjar det mer och mer lika ett evighetsprojekt. Vad tjusningen består i är inte helt lätt att greppa, men fansen verkar älska dem. Hittills har varenda en av filmerna dragit in säckvis med pengar.

Handlingen kretsar kring Selene (Kate Beckinsale), en vampyr som är vampyrjägare. Det senare gör henne förstås inte poppis bland övriga vampyrer, särskilt inte sedan hon tog kål på sin egen styvfar. För att göra Selenes tillvaro ännu lite jobbigare finns ytterligare ett släkte övernaturliga kritter på jorden: lykaner, en sorts varulvar som sedan urminnes tider har krigat mot vampyrerna.

"Underworld"-filmerna har aldrig låtsats vara mer än vad de är, men efter fem filmer börjar det bli lite tjatigt med alla dessa svartklädda figurer i blåtonade miljöer. Seriens behållning har varit att den samlat på sig en del skojiga skådespelarnamn genom åren. Bill Nighy, Michael Sheen och Stephen Rea är några. Den här filmen bjuder på Charles Dance (som dök upp redan i film nummer fyra, regisserad av svenskarna Måns Mårlind och Björn Stein) och den svenske skådespelaren Peter Andersson. Den senare gör det mesta av sin lilla roll som vampyrhärskare i en isig borg i norr.

Men det räcker inte när allt annat i "Underworld: Blood wars" ser återvunnet ut. Scen efter scen ägnas åt att skildra hur vampyrer och varulvar tar kål på varandra med skjutvapen. Men när var och varannan av figurerna har ytterligare specialkrafter blir det övernaturliga elementet ganska oväsentligt för handlingen. För vad är tjusningen med vampyrer som tål sol och inte blir bindgalna vid åsynen av blod?

Elin Dahlman

TT