Disney köpte Lucasfilm och därmed Star Wars-rättigheterna för fyra miljarder dollar (alltså miljarder och inte miljoner). Pengar som man vill ha tillbaka snabbt som ögat. Med temaparker som ingår i Disney World-konceptet, med Star Wars-relaterade produkter och, förstås, med nya filmer. Frågan är hur många? En om året? Tre? Var går gränsen?
Inga megastjärnor
Att The Force awakens (2015) blev helbra handlade i stor utsträckning om att Harrison Ford gjorde bejublad Han Solo-comeback. I Rogue One finns inga megastjärnor i huvudrollerna. Hjältinnan Jyn Erso spelas av Felicity Jones, hjälten Cassian spelas av Diego Luna och rösten till droiden/roboten K-2 görs av Alan Tudyk. Tudyk är filmens stora behållning och svarar för välbehövlig humor. Han har en perfekt komisk tajming i replikerna hela vägen.
Mycket i filmen är helt nytt, men mycket känns också välbekant. De sista 45 minuterna påminner märkvärdigt mycket, både vad gäller handling och scenlösningar, om finalen i fyrtio år gamla Stjärnornas krig.
När det gäller kronologin blir det en smula rörigt. Rogue One är inte fortsättningen på The Force awakens utan en så kallad spinoff, en prequel till Stjärnornas krig. Typ.
Inte barntillåten
Hursomhelst. Rebellerna har fått nys om att imperiet och kejsaren snart byggt klart ett massförstörelsevapen kallat Dödsstjärnan. Rebellplanen är att få tag på vapenritningarna.
För detta på papperet omöjliga projekt behöver man hjälp från den unga Jyn. Hon är nämligen dotter till Galen Erso (ännu en internationell filmroll till Mads Mikkelsen) som är chefsingenjören bakom vapnet, men som kanske inte är helt ond ändå?
Efter en bokstavligen mörk prolog drar själva filmen i gång. Som visar sig att vara ruffig och våldsam och i första hand en krigsfilm, verkligen inte barntillåten.
Får vänta på Vader
Annars får vi vänta och vänta på att Darth Vader skall göra entré, men det är helt i sin ordning. Mer svårbegripligt är att vi får vänta på John Williams filmmusik. Jag menar, har regissören Gareth Edwards tillgång till ett av världens bästa, och mest berömda, musikaliska ledmotiv skall han ju använda sig av det direkt. För att höja stämningen i salongen. För att få Star Wars-fansen att lägga popcornen åt sidan och applådera.
Titta också på:
- Stjärnornas krig (George Lucas, 1977)
- Rymdimperiet slår tillbaka (Irvin Kershner, 1980)
- Star Wars: The Force awakens (J J Abrahams, 2015)
