Det är en kylig novemberkväll 2015 i Hell’s Kitchen på Manhattan. I kön till klubben Vogue Knights samsas färgstarka peruker och decimeterhöga klackar med neonfärgade tights och höga basketkängor. Klubben ligger i källarplan. Innanför entrédörren står ett bord med sexualupplysningsfoldrar, kondomer och information om gratis HIV-tester.
Baren är nästan tom så här tidigt på kvällen. Istället står människor i smågrupper ute på golvet och övar akrobatiska danssteg. Ett par av de decimeterhöga klackarna hoppar upp i luften, snurrar ett varv och landar sedan likt en katt bergsäkert på det svarta golvet. När kvällens danstävling, med ett förstapris på 1000 dollar, drar igång uppträder flera av deltagarna i röda byxor och vit tröja med ordet PrEP på – en medicin som kan förhindra att man blir smittad av HIV.
Svensk filmare
Kiki betyder på slangspråk att ha kul och det har de med sina danstävlingar och baler. Men Kiki är också namnet på en subkultur som vill synliggöra villkoren för unga, afroamerikanska HBTQ-personer.
Denna kväll är även ett filmteam på plats, lett av den svenska konstnären Sara Jordenö. I över fyra år har hon följt och dokumenterat Kikiscenen tillsammans med en av dess förgrundsfigurer Twiggy Pucci Garcon. I kväll är sista inspelningsdagen.
‒ Jag har följt den här scenen väldigt nära under lång tid, jag kommer inte att släppa den bara för att filmen blir klar, säger Sara. Dels för att jag gillar människorna, men också för att jag älskar tävlingarna. Jag hatar ju egentligen sport men det här har blivit min som jag följer nu.
Kontroversiell föregångare
Kiki är ungdomsgrenen av ballroomkulturen, som varit en samlingsplats för afro- och latinamerikanska HBTQ-personer sedan Harlemrenässansen på 1920-talet. Därifrån härstammar dansen voguing, som i populärkulturella sammanhang bland annat syntes i Madonnas Vogue-video från 1990. Ett år efter videon kom Jennie Livingstons dokumentär Paris is burning, som skildrade ballroomskulturens extravaganta baler, men också utsattheten hos de som var en del av scenen.
Filmen gjorde förgrundsfigurer som Willi Ninja och Angie Xtravaganza till kändisar, men flera av de som medverkade i filmen anklagade Livingstone för att ha gjort sig en hacka på deras livsöden, utan att de fick ta del av intäkterna. Det slutade med att flera av de medverkande stämde Jennie Livingstone. De nådde så småningom en uppgörelse, men filmen och dess efterspel har lämnat ett sår inom ballroomkulturen som aldrig riktigt läkt.
Drygt 20 år efter att Paris is burning haft premiär började Sara Jordenö synas med en filmkamera runt ungdomsscenen Kiki. Liksom Livingstone är hon en vit, lesbisk konstnär med tjockbågade glasögon. The Paris is burning lady kallade vissa henne. Men den här gången skulle det bli annorlunda.
"Otroligt karisma"
Sara befann sig i Harlem för att hjälpa sin partner, som är sociolog och kriminolog, med hennes avhandling. De skulle intervjua hallickar, och hade lånat ett rum i en kommunal samlingslokal. Plötsligt svepte två personer in och fick allt annat i den gråa kontorslokalen att stanna upp. Det var Twiggy Pucci Garçon och Chi Chi Mizrahi. De var hälsoupplysare på organisationen Faces, dit de värvats tack vare sin unika möjlighet att nå gruppen unga, afro- och latinamerikanska HBTQ-ungdomar.
‒ De hade en otrolig karisma och energi, säger Sara Jordenö. När de fick höra att jag är konstnär blev de jätteintresserade av mig och började berätta om Kikiscenen. De ville att jag skulle göra ett projekt om den. Att jag fick göra filmen tillsammans med Twiggy är en gåva.
Twiggy tog med Sara till en vogueträning och presenterade henne för ungdomarna som dansade. Hon blev helt fast av dansens kraft och attityd, men många av medlemmarna inom Kiki-scenen var till en början skeptiska.
‒ Med all rätt, säger Sara. Det här är dels en grupp där många blivit brända av alla i samhället – familj, myndigheter, kyrkan ‒ och dels en subkultur som folk plockat influenser ifrån utan att ge någon kredd.
Gav tillbaka
Sommaren 2012 bestämde sig Twiggy och Sara att tillsammans för att anordna en stor bal, som är en fest där man tävlar i olika vogue- och dragkategorier. Balen ägde rum på parkeringsplatsen där Rockland Palace en gång låg, en legendarisk festlokal där det anordnades baler redan under Harlemrenässansen.
‒ Då förstod folk inom rörelsen att jag inte bara kom dit och betraktade och ställde frågor, utan att jag även gav något till scenen. Det betydde väldigt mycket för att jag skulle kunna göra den här filmen.
Sara Jordenö är uppvuxen i Robertsfors, läste på Konsthögskolan i Malmö och UCLA i Los Angeles, träffade sin partner i USA och gjorde landet till sitt andra hem. Sedan 2014 har familjen huvudsakligen bott på Brännö, eftersom Sara haft en deltidstjänst på Akademin Valand. I sitt konstnärskap har Sara intresserat sig för grupper som av någon anledning hamnat vid sidan av samhällets mittfåra. Bland annat har hon undersökt vad som hänt med hemorten Robertsfors efter att den stora diamantfabriken lades ner.
‒ Det finns beröringspunkter med Kikifilmen, säger Sara. Det är två olika former av marginalisering.
Hög risk för HIV
Kikiscenen grundades av bland andra HBTQ-aktivisten och ballroomlegenden Aisha Diori i början av 2000-talet med det uttalade målet att nå ut till unga som var i riskzonen för att få HIV och aids. Den enda gruppen i USA där risken att smittas med HIV ökar är just unga afro- och latinamerikanska HBTQ-män. Många inom Kikiscenen kommer från en lägre socioekonomisk bakgrund och det är inte ovanligt att de blivit utslängda hemifrån på grund av sin läggning.
– När de hamnat på gatan finns det flera som behövt söka sig till sexarbete, säger Sara. Det behöver väl inte per definition vara något fel med det, men i en utsatt situation kan det finnas risker vad gäller våld och sjukdomar.
För att hantera denna vardag har scenen skapat sina egna skyddsnät. De samlas i så kallade houses som både är det lag man dansar och tävlar för, ett stödnätverk och en social gemenskap.
‒ På de vuxna balerna är det mycket fokus på tävling. Kikifesterna blev som en aktivistisk avgrening. Det handlar så klart om att ha roligt, men samtidigt är det en plats där man kan prata om hälsa och sociala frågor som rör gruppen.
Vill ha kredd
Det finns mycket kärlek och gemenskap inom Kikiscenen, men också en politisk medvetenhet och vrede. Ballroomscenen har funnits sedan slutet av 1800-talet, men ses fortfarande som en subkultur. Få utövare får betalt för vad de gör, trots att mode-, reklam- och filmvärlden titt som tätt plockat influenser från deras konstform.
‒ Det finns en rädsla att ballroom- och Kikiscenens uttryck sprids men att utövarna själva kommer att plockas bort, säger Sara.
Hon fortsätter:
‒ Jag hade själv en jobbig uppväxt och bodde fosterhem och sånt, men det är ingenting mot mycket av vad de här människorna har gått igenom. Divo i filmen sov på tunnelbanan för att hans mamma slängde ut honom. När han voguar så talar han om det, det är ett uttryck för all den smärta han har känt. Det är viktigt att voguing ses och erkänns som en legitim dansform, och det gör den mer och mer nu. Men då är det viktigt att inte glömma bort att den ofta kommer från en riktig jävla kamp.
"Höll på att svimma"
Sedan filmen hade en bejublad premiär på filmfestivalen Sundance i januari i år har den visats i ytterligare 15 länder. På filmfestivalen i Berlin vann den Teddy Award för bästa dokumentärfilm, även kallad The queer Oscar.
– Det syntes nog inte men jag var nära att svimma på scen. Det var en otrolig grej att vinna ett sådant viktigt pris, säger Sara.
Men trots alla framgångar med filmen, som nu går upp i 12 städer i Sverige, var den största belöningen när de fick visa filmen för de medverkande och andra inom Kiki- och ballroomscenen. På en vacker gammal biograf i art deco-stil i New York samlades närmare 600 personer en kväll i april för att titta på filmen.
– Det var en väldigt känslosam upplevelse. När filmen var slut hissades filmduken upp och bakom spelade Kiki-DJ:n MikeQ och Byrell the Great från Qween Beat, som även gjort musik till filmen. Folk fick komma upp på scen och göra ett litet performance, nästan som ett ärovarv, och det förvandlades till en bal. Det var som att när filmen tog slut, tog verkligheten vid.
Fakta: Kiki
Dokumentär om Kikiscenen i New York, som består av unga, företrädelsevis afroamerikanska, HBTQ-personer. Skriven av Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garcon.Regisserad av Sara Jordenö.Filmen är en samproduktion mellan svenska bolaget Story och amerikanska Hard Working Movies. Klippt i Göteborg av Rasmus Ohlander assisterad av Christoffer Sevholt på Shoot & Post.
Visas på Hagabion i Göteborg.
Fakta: Ballroomscenen
Ballroomscenen har anor ända tillbaka 1800-talet och Harlemrenässansen, som en samlingsplats för transpersoner i USA. Den nuvarande scenen fick sin form för ungefär 50 år sedan i Harlem. På en bal tävlar man på en catwalk i olika grenar som realness (hur väl man kan passera som det motsatta könet), vogue femme (feminin drag-stil i kombination med voguing) och bizarre (kreativ kostym utifrån en förutbestämd kategori).
Kiki grundades som en ungdomsgren i början av 2000-talet. Dessutom satsar man på att informera om sexuell hälsa och HIV, samt att vara en samlingsplats för utsatta ungdomar.
