Beyoncé visar en annan sida av Queen B

När Beyoncé kliver in på Friends Arenas scen gör hon det som något annat än den artist hon var 2013, då hon sist var i Stockholm. Under det senaste året har hon inte bara gått fullt ut i sina politiska ställningstaganden. Hon har också byggt en mytologi kring sig själv på ett sätt som få andra artister lyckas göra.

ANNONS
|

Med det visuella albumet Lemonade hämtade hon trådar från sina rötter i Södern och kopplade dem till den verklighet som är framför allt afroamerikanska kvinnors under 2010-talet. Den handlar om polisvåld, om ojämlika relationer och konsten att hitta sin egen väg när alla vägar som finns utstakade för dig inte håller måttet.

Konserten håller i den vreden. Inledande Formation är ett stridsrop, Girls (who run the world) är uppfodrande, men med glimten i ögat, Baby boy får en mörk underton och de återkommande röda ljusen sätter en alarmistisk känsla. Beyoncé visar en kvinna som fått nog, plockar upp gudinnetroper från såväl egyptisk som amerikansk-kreolsk mytologi.

ANNONS

LÄS MER:Beyoncé - World Formation Tour

Men vi får också en annan sida av Queen Bey. Hon hälsar fansen välkomna och tackar för stödet de gett henne under hela hennes karriär, inför Me, Myself and I från hennes första soloalbum. Det är först då konserten blir intim, och det är en av få gånger. Det är synd, för Beyoncé har annars förmågan att få varje person i publiken att känna att hon talar till en. Men, någonstans är det irrelevant.

När Beyoncés låttexter tydligt bottnar i henne själv är publiken med henne hela vägen. Det märks under Louisianadoftande Daddy lessons, under Don’t hurt yourself som lyser röd av helig vrede, men mest av allt i All night som är hennes förlåtelseanthem från Lemonade.

LÄS MER:De har köat hela dagen – för Beyoncé

En av höjdpunkterna under kvällen är Don’t hurt yourself, som föregås av ett ilsket gitarrsolo ackompanjerat av en serie korta klipp med referenser till (tolkar den här recensenten det som) afroamerikaners våldsamma historia. En historia som fortsätter, blir internaliserad och går som en röd tråd i både privata relationer och genom samhället. Ett slags dekonstruerat Destiny’s Child-medley och videosnuttar från en 16-årig Beyoncés auditionvideo till samma band stärker känslan av hon bjuder in till höjdpunkten på en resa. Hon skriver in sig i en historia samtidigt som hon skriver sin egen – med en hyllning till den nyligen avlidne Prince visar hon var hon kommer ifrån och vilken tradition hon tänker föra vidare.

ANNONS

LÄS MER:Fansen om Beyoncé: "Som att träffa Gud"

Beyoncé vill visa att hon är precis som alla i publiken – hon kan blir sårad, övergiven, känna vrede och sorg. Och hon vill visa att alla i publiken kan känna sig som hon. Att de kan ta sina känslor på allvar, våga ställa krav, kalla sig för drottning. Budskapet är: var stark som individ.

Vad jag saknar från vissa bitar av Lemonade är när individen fick ta ett steg tillbaka. Ett av slutnumren är furiösa Freedom, som framförs helt fantastiskt med en stampande dans på en vattenfylld scen långt ute i publikhavet.

Där är Beyoncé som bäst.

ANNONS