Modernautställning med mörk fond

Titeln är vald med inspiration från den sydamerikanska ursprungsbefolkningen aymaras tidsuppfattning. Aymarafolket menar att människan rör sig med ryggen vänd mot framtiden och blicken riktad mot det förflutna.

Historien – ofta de mindre smickrande delarna av den – präglar också många av de verk som visas i Modernautställningen 2018. Britta Marakatt-Labbas "Händelser i tid" väver till exempel tydligt samman dåtid med nutid. På spannmålssäckar stämplade med det nazistiska örnemblemet har hon minutiöst broderat några av de otäcka scener som utspelades på Utøya den 22 juli 2011.

Byteshandel med samer

Säckarna fraktades till Sverige under andra världskriget och användes bland annat i byteshandel med den samiska befolkningen.

- Tyget var så slitstarkt att många samiska familjer använde dem som dörrar till sina kåtor. Britta hittade dem på vinden någonstans och när de här hemska händelserna hände på Utøya tog hon fram säckarna och började brodera för att på det sättet bilda ett möte mellan vår tids fascistiska och nazistiska våld och andra världskriget, berättar Joa Ljungberg.

Hon har kurerat utställningen tillsammans med Santiago Mostyn. Arbetet inleddes redan för ett och ett halvt år sedan och under urvalsprocessen har de båda besökt en stor mängd ateljéer i Sverige och utomlands.

- Båda kände vi först "wow, vad kul", det är ju en möjlighet att se en massa konst och lära känna konstnärskap som vi inte visste fanns. Men samtidigt började vi ganska tidigt fundera kring vad det egentligen betyder 2018 att bygga en utställning som en nationell exposé, speciellt i relation till att nationalistiska, populistiska och också fascistiska vindar blåser med tilltagande intensitet i Europa, säger hon.

40 har valts ut

Vad står ett begrepp som "den svenska konstscenen" för i dag? Bland de cirka 40 konstnärer som har valts ut till Modernautställningen har en del bott i Sverige i några år, några svenskfödda har sin bas i andra delar av världen och andra har genomfört sin utbildning här, men sedan flyttat till ett annat land.

Det är alltså ingen slump att den syriske konstnären Muhammad Alis lika intrikata som skrämmande verk inleder hela utställningen. Han flydde till Sverige 2016, från kriget och den kollapsande hemstaden Damaskus. I "366 days of 2012" skildrar han i 366 bläckteckningar människor som deformerats och dehumaniserats till djurliknande varelser.

Eva Mágs tunga, ångestladdade lerfyllda kroppar ligger utspridda på golvet en bit bort. Hennes installation har bland annat inspirerats av familjens rötter i den ungerska minoriteten szekler i Rumänien.

- Jag har tampats väldigt mycket med samlingsfrågan "vem hade sönder min familj?" Det har varit som ett nav i arbetet, förklarar hon.

Också John Willgren har arbetat med historien som fond. I ett par filmer och ett performanceframträdande framför han den gamla tyska marschsången "Die Fahne hoch" på dragspel. Men marschmelodin, som var otroligt populär i Tredje riket, har gjorts om till en smäktande vals – och de förbipasserande verkar inte notera det uppseendeväckande låtvalet.

- Folk bara passerar, ingen bryr sig, tiden har gått. Det är ingen anklagelse mot att folk inte känner igen den, utan mer en metafor för att vårt minne är kort, säger han.