Sveriges historia är dess konungars, tyckte poeten och historikern Erik Gustaf Geijer. Özz Nûjen och Måns Möller är något mer generösa i sin framställning, som visserligen tar upp massvis (massvis!) med kungligt, men också mindre kända fenomen så som medeltida fylle-sms via brevduva.
Det visar sig vara sällsynt lyckat att i en humorshow ha en så tydlig ram som en kronologisk vandring genom svensk historia. Att i 95 minuter lyssna till vitsigheter i stil med Måns Möllers Peter Jöback-imitationer eller Özz Nûjens spaning om svenskar som bär cykelhjälm inomhus kunde förstås ha varit nog så trevligt om man bara kände sig på humör, men med mallen skapas en känsla av enhetlighet, av högre syfte.
Vilket är då det högre syftet? Tanken att kulturutbyten har lett till i stort sett allt göttigt som finns i det svenska och europeiska samhällsbygget. Visst dras en hel del billiga poänger om bland annat kurdiska taxichaufförer och somalier som testar piratbyxor i en klädbutik – vem kunde tro annat av två svenska komiker – men ansatsen är ändå rakt igenom solidarisk, alltid humanistisk.
Bland det mest politiskt vassa som sägs är när Måns Möller berättar att han missade så många historielektioner på högstadiet att han ännu inte vet hur andra världskriget slutade; "men jag förstår ju av sammanhanget att det var Hitler som vann, eftersom 15 procent av svenska folket röstar på hans stödparti".
För den som ogillar politisk underhållning men ändå har blivit med biljett finns ingen anledning till oro, eftersom den "allvarliga" biten bara upptar uppskattningsvis sju procent av showen. Allra mest blir det trams om förlorade förhudar, hur Karl XII införde plutmunsminen till Sverige, och att programmet Fråga Doktorn hade varit väldigt dystert på medeltiden med tanke på den undermåliga läkekonsten.
Ytligt? Javisst. Barnsligt? Absolut.
Roligt? Nästan jämt.
