Som ett vitt, oskrivet blad öppnar Göteborgsoperans nya danskväll. I inledande Skid vänder scenograferna Jim Hodges och Carlos Marques da Cruz dansgolvet på ända. De vinklar den vita ytan 34 grader mot salongen och utmanar därmed danskompaniets balans och fäste. På det sluttande planet skapar koreografen Damien Jalet ett vådligt äventyr med starka visuella effekter. Kompositören Christian Fennesz musik ger pådrivande kraft. I foajén finns en liten ramp med samma lutning där åskådarna själva kan försöka hålla balansen.
Ett enda ben tar sig över kanten och bryter det tomma vita. Fler lemmar följer. I ett flöde börjar dansarna glida utefter branten. Med olika former och varierande fart skriver kropparna tecken mot ytan. Joakim Brinks ljusdesign arbetar raffinerat med skuggor som förstärker och dubblerar.
Solitära kroppar hakar i varandra, bildar kedjor, skapar större mönster. Rörelserna växer ut i kullerbyttor och överhalningar, kropparna frigör sig från underlaget i balansakter av akrobatisk kaliber. Suveränt ger dansarna hisnande, nya perspektiv på sin konst. När musiken för en kort stund tystnar avslöjar deras andhämtning och dunsar mot sluttningen ansträngningen i det som ser lätt och glidande ut.
Med tydligt markerad rytm anslår musiken också en marsch nerifrån och upp. Damien Jalet ställer dansarna på led och Jean-Paul Lespagnards kostymer understryker känslan av trupp. I taktfasta formationer med stor precision bildar dansarna en levande väv, ett mänskligt maskineri. Väl på toppen stannar alla upp med krummad rygg som en samling skalbaggar innan nya, våglika rörelser med samma exakthet böljar genom massan.
I kontrast avtecknar sig ensam kropp, innesluten i en kokong dinglande utefter branten. Så formar Jalets koreografi tecken i ständig förändring, ett pågående som dansarna förkroppsligar. Balanserandet på branten blir ännu ett makalöst mästarprov av Göteborgsoperans danskompani, som fyller det vita arket med konst.
Efter paus väntar en favorit i repris. Först Sidi Larbi Cherkaouis Noetic – i två senare föreställningar hans Icon. Noetic ges för tredje omgången välförtjänt plats på scen. Bara slutscenen är värd att se hur många gånger som helst.
Det vita arket från Skid är utbytt mot en vit låda där dansarna med samma osvikliga närvaro och fysiska förvandlingsförmåga formar en annan, lika föränderlig värld. Släktskapet mellan de två koreografernas rörelsespråk är påtagligt. De har arbetat en hel del tillsammans och är båda fascinerade av dansarkroppens totala uttrycksförmåga – och vill tänja på gränserna.
