Zahra följer den röda tråden av empati

Det är exakt samma blick, utstrålning och leende som när vi sågs för över fem år sedan. Vänligheten och den där stadiga bruna blicken. Beslutsamheten som lyser igenom allt.

Flydde Iran och tvångsgifte

Då, hösten 2016, gick hon sista året på samhällsprogrammet på Nösnäsgymnasiet. Fick kämpa lite hårdare än sina klasskamrater, eftersom hon aldrig gått i skolan som barn. Uppvuxen i Iran, dit hennes mamma flydde med henne som treåring, där tillvaron var präglad av otrygghet och utanförskap. Som tjej, flykting och hazar hade Zahra få rättigheter och fick aldrig gå i skolan. När hon var fjorton år insåg hon att enda möjligheten att slippa tvångsgifte, kunna få frihet och framtid var att ta sig från Iran. Så ensam klev hon ombord på lastbilen som tog henne därifrån, vidare till Europa och så småningom till Sverige. Hon minns fortfarande den där gråkalla höstkvällen 2011 när hon anlände till Stenungsund. Hur den förlamande ensamheten fick henne att sluta sig och inte prata på månader. Men tack vare stöd från vuxna, nya vänner och erövring av språket, kom kraften att ta sig an sitt nya tonårsliv. Hon pluggade hårt och närde drömmar.

– När jag tog studenten 2017 klarade jag alla ämnen, säger hon stolt. Det var en högtidsdag som hon firade med sin kontaktfamilj och vänner, bland annat tjejerna i volleybollaget som hon startat under sin gymnasietid.

– Laget var för främst för de nyanlända tjejerna. De behövde stöd och eget spelrum, bokstavligen. Till en början fick Zahra höra att här i Sverige delar vi inte upp tjejer och killar men hon stod på sig. Menade att många av tjejerna behövde skapa en trygg grupp för att bli stärkta själva.

Laget blev en extrafamilj för Zahra

– Vi ville inte ha med killar, de skulle bara ta bollen och inte passa oss, säger Zahra bestämt, som fortsatte driva laget i två år efter studenten, med spelare födda både i Sverige och från andra länder. De bildade en stark gemenskap och laget kom att bli som en extrafamilj för Zahra.

– Jag är glad att jag startade volleybollaget, det ger en bra känsla. Det där engagemanget för andra unga, utifrån sina egna erfarenheter har präglat henne. Under många år var hon ordförande för Ensamkommandes förbund i STO-regionen, sedan på riksnivå. Hösten efter studenten startade hon Sittstrejken i Göteborg tillsammans med andra unga från föreningen Agape i Göteborg. Efter hand anslöt andra organisationer och frivilliga, såsom Svenska Kyrkan och Vi står inte ut. Strejken var en protestaktion mot utvisningarna av ensamkommande till Afghanistan, alla de som levde i oviss väntan och rädsla.

– När jag kom fick jag uppehållstillstånd snabbt, det ordnades aktiviteter och det fanns ett brett vuxenstöd. Sedan ändrades det, många fick det svårt och det märktes ett ökat motstånd i samhället mot ensamkommande, säger Zahra som snabbt engagerade sig.

Vet hur utsatthet känns

– Jag tror kraften kom från att jag vet vad de går igenom, hur utsatthet känns. Hon ville vara ett stöd men framförallt en röst för dem. Hon stod där på Järntorget, talade för deras sak och varje fredag under ett år gick aktionsgruppen med en budkavle till Migrationsverket där de motsatte sig utvisningarna.

– Men gymnasielagen var bra, den gav många hopp. Idag har de flesta av de jag mött genom åren fått uppehållstillstånd eller gett sig iväg till andra länder. Det känns skönt, säger Zahra som in i vuxenlivet enträget arbetat för jämlikhet, jämställdhet och allas rätt till ett bättre liv.

Fick Raul Wallenbergs pris

2018 fick hon Raul Wallenbergs pris Ungt Kurage, som ges till unga som vågar höja rösten, sträcka ut en hand eller agera i tysthet.

Parallellt med sitt volontärarbete har hon jobbat inom hemtjänsten, på språkcafé för Studieförbundet Vuxenskolan, som stödlärare, på fritidshem och som ung ledare inom kultur- och fritidsförvaltningen på Tjörn, där hon också startade initiativet Happy together. Den röda tråden lyser starkt genom alltihop, att i olika former främja gemenskap och glädje för andra unga.

Fullt upptagen att stå jämte andra har hon inte funderat så mycket på sin egen väg men läser sen 2020 in naturvetenskapligt basår på Komvux, ännu osäker på varthän det bär.

– Jag gillar att plugga men har svårt att bestämma mig. Jag har velat bli jurist, lärare, socionom men vill inget av det längre. Med utökad behörighet har jag ännu mer att välja på, ler hon. Medveten om att hon aldrig haft den där valfriheten i yrkesval eller i stort om hon stannat i Iran.

– Då hade mitt liv inte varit tryggt och som tjej hade jag inte haft samma rättigheter som män.

Litade inte på någon

Jag minns hur Zahra för fem år sedan sa att hon nog aldrig skulle återvända av rädsla för att någon skulle känna igen henne, att hon inte litade på nån där. Än idag har hon ingen kontakt med sin familj.

– Det finns inget hopp för Afghanistan. Presidenten har lämnat landet och ingen vet hur det går när talibanerna härjar, säger Zahra lågt och ser ner i bordet.

– Kvinnor får inte jobba, flickor får inte gå i skolan och taxichaufförer får inte köra kvinnor utan att en man är med. Det märks att hon berörs av orättvisan, de skilda livsvillkoren.

Så lyser hon upp. Berättar att hon efter drygt tio år här fått svenskt medborgarskap och nyligen hämtade ut sitt pass, ett pass som ger tillträde till 188 länder och hamnar på sjätteplats i den världsrankingen.

– Nu kan jag resa, gärna till något varmt land, säger hon och leendet når den där varma blicken som far iväg. Men kanske mest glad över medborgarskapet i landet hon tagit till sitt hjärta, som format henne med starka band, djupa relationer och ljusa minnen.

– Detta är mitt hemland, här har jag gjort så mycket.

Anna Berglund