1951, när Wivan var 16 år bodde 12 675 personer i Partille kommun. I dag är den siffran 39 657.
I mitten av förra seklet gick det att ta sig en svängom på dansbanan, titta på speedway på den lokala banan och se de senaste filmerna på biografen.
– Det försvann när de började bygga mer bostäder, säger Wivan och berättar att de många gatunamnen i tätorten som förknippas med ridsport har sin förklaring.
– Förr tävlades det mycket med hästar här.
Inga planer på att flytta
Wivan har inga planer på att flytta, trots att hon bor på tredje våning i ett hus utan hiss.
– Sjukgymnasten säger att det bara är bra för mig att gå i trappor. Här har jag dessutom nära till det mesta; vårdcentralen, affärerna, kyrkan och kommunhuset.
Skulle lusten att åka till Göteborg göra sig påmind är promenaden till busscentralen kort.
– Sedan köpcentrumet Allum öppnade för 16 år sedan behöver jag egentligen inte åka in till stan längre. Allt finns här.
När Wivan föddes i november 1935 mullrade krigshotet i Europa. Trots det vågade hennes föräldrar tro på framtiden, för sig och sina barn. Fadern var brandman.
– Han var med och släckte storbranden i Partille som rasade 1939, säger Wivan som än i dag minns hur kyrkklockorna klämtade som varning när eldslågorna klättrade allt högre.
Strax därpå kallades han, precis som så många andra unga män in i beredskap.
Fadern placerades i Skövde och strax efter det att han ryckt in insjuknade han och opererades för cancer. Men läkarvetenskapen då hade små möjligheter till behandling när väl tumören var bortopererad.
Fadern återvände hem till hustrun, de sju barnen och det nybyggda huset, i visshet om att det inte fanns någon bot.
Kom ihåg när de hämtade hennes far
– Jag var fyra år när min far dog. Min yngste bror var tre månader. Jag kommer fortfarande ihåg när de kom och hämtade far i en kista.
Trots sorgen, saknaden och en knaper ekonomi gick livet vidare. En blygsam änkepension och hjälpsamma släktingar bidrog till att den unga änkan och hennes barn klarade sig.
Wivan själv började i skolan 1942, gick i Finngösa skola, några minuter från hemmet.
– På den tiden gick vi i skolan sex dagar i veckan.
Skolbespisning var ett nytt påfund
– Varje dag fick vi tre smörgåsar och ett glas mjölk.
Välfärdssamhället byggdes upp, steg för steg.
– 1948 kom barnbidraget och då fick mamma bidrag för de två yngsta barnen.
Efter sex år i grundskolan väntade arbetslivet. Wivan började arbeta som barnflicka och precis som sina äldre syskon, gav hon sin mor en del av lönen.
I mitten av 1960-talet väntade äktenskap. Det blev kortvarigt och Wivan flyttade på hem till sin mamma med sin lilla dotter, Marie.
– Mamma hjälpte mig med barnpassningen eftersom det inte fanns någon barnomsorg.
Sedan väntade arbete på fabrik, senare i butik och inom äldreomsorgen, bland annat på Kullegården.
– Där trivdes jag så bra att jag var kvar lite extra, jag gick i pension först när jag var 67 år.
Haft många arbetsplatser
– Jag tyckte alltid att det var lite spännande att byta arbetsplats.
För några år sedan drabbades Wivan av en djup sorg, dottern Marie avled efter en kort tids sjukdom.
– En del av mig dog när hon dog.
Någonstans hittade Wivan kraft att gå vidare. Barnbarnet, som hunnit bli 32 år, syskonen och deras familjer, svärsonen och väninnorna har hjälpt henne hitta tillbaka till livslusten.
För fem år sedan gick hon själv igenom en cancerbehandling.
– Det var tuffa behandlingar, men det gick vägen.
Efter sin mammas inrådan om att skaffa sig en hobby började Wivan måla porslin när dottern var liten. Det har hon fortsatt med samtidigt som hon gärna bakar, virkar och promenerar.
När Coronapandemin slog till var Wivan tacksam över att hon följt sin mors råd den där gången för 57 år sedan. På grund av sin ålder tillhörde Wivan riskgruppen och tillbringade mycket tid ensam i lägenheten.
– Jag handlade klockan sju på morgonen för då var det lite folk i butikerna. Hela tiden gick jag och väntade på att restriktionerna skulle lätta.
Nu när livet har återgått till det vanliga värderar Wivan tillfällena till gemenskap.
– Jag är med i församlingens arbetsgrupp. Vi träffas, målar och handarbetar. Sedan säljer vi det vi gjort. Behållningen går till välgörande ändamål.
Medlemsskapet i Partille hembygdsförening är viktigt.
– Vi träffas två gånger i veckan och pratar om det gamla Partille. Det är så trevligt.
Wivan Persson
Ålder: 86 år.
Bor: Lägenhet i centrala Partille.
Livsmotto: ”Du mår bra av att vara snäll och hjälpsam.”
Favoritbok: Partillekrönika, författad av Erik Bergendahl.
