West pride manifesterar vikten av jämlikhet och mångfald

Pronomen avslöjar könsidentiteten.

– Jag är transperson, är inte och har aldrig varit kvinna.

Hur får folk veta?

– Jag berättar. Alla är inte bekväma med det. Det är relativt nya ord, folk känner sig ovana att använda dem. Det skapar problem. Men många tycket det är lätt och använder dem rätt.

Oliver känner sig besvärad när någon säger fel.

– Folk tror ofta att jag är en tonårig kille.

En vän fick veta först av alla hur det ligger till.

– Jag sa att jag tror att det är på det här viset, att jag är trans. Det var innan jag förstått det helt och hållet själv.

Inom ett halvår hade Oliver Jähnke berättat för sin familj och alla vänner.

– Det var lite läskigt att få höra vad folk skulle säga. Jag var rädd för att inte bli accepterad. Absolut.

Oliver möter motstånd och fördomar

Vägen från att alla som inte är straighta är avvikande har varit lång.

– Vi möter motstånd. Folk har åsikter om att detta är en trend, att vi säger att vi är trans bara för att få uppmärksamhet. Fördomar.

Våld har tidigare drabbat personer som deltagit i Pride. Något sådant har aldrig drabbat Oliver:

– Vi har väldigt lite av sådana händelser numera. Det handlar också om bra förberedelser. Jag tror att samhället är mycket mer öppet nu. Men det finns jättemycket att göra för att rent allmänt bli bättre.

Oliver berättar om den transvård, som trots allt finns.

– Kön dit är lång. Att ens bli kallad till könsbekräftande vård kan ta två år. Utredningen kan ta ytterliga upp till tio år. Sist i kedjan är rättsliga rådet. Jag har väntat i 20 månader.

Det skapar ångest och Oliver mår dåligt vissa dagar.

– Gång på gång ställer jag mig frågan ”när ska mitt liv börja?” Det är som en väntan på att bli sig själv. En mental påfrestning. Jag tänker på det dagligen och hade kunnat gå ner mig själsligt.

Kroppen känns inte som ens egen

Oliver lider dagligen av könsdysfori och behöver den sökta vården:

– All min ångest som är kopplad till att vara trans. Det kan vara att min kropp inte känns som min egen, att jag uppfattar mig själv som ett kön som folk inte ser. Jag ser ut som en tjej och blir läst som det. Hela tiden. Jag förstår det men det är jobbigt.

Har Sverige kommit långt jämfört än andra länder?

– Sverige tog tidigt stora steg inom transvården. Det var det första landet som godkände ändring av det juridiska könet, kanske redan på 1970-talet. Därför finns en självbild att vi ligger bra till, vi rankas högst på listor över hbtq-täta länder men harhalkat efter i många andra frågor jämfört med andra europeiska länder

Oliver tror att bilden som gemene man har är annorlunda.

– Många blir chockade när jag berättar hur lång processen är för att få den hjälp som vi är garanterade.

I Sverige finns sju speciella utredningsteam med psykologer, kuratorer och läkare.

Först efter diagnos finns hjälp att få med hormonbehandling, röstbehandling och/eller kirurgiska ingrepp.

– Väntan är frustrerande. Vårdgarantin på tre månader funkar inte.

Tvivlet finns

Oliver Jähnke möter folk som påstår sig vara accepterande.

– Men jag är inte alltid säker på hur det egentligen är med den saken.

Kan man inte lita på dem?

– Absolut. Men tvivlet finns eftersom hatet florerar, framför allt på internet. Jag märker starka åsikter emot. Våld begås mot oss. Rädslan att något ska hända eller bli motarbetad finns där.

Oliver är med i Ekho, Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer.

– Medlemmarna är definitivt inte konservativa utan lever i ett behagligt kristet samhälle. Jag har kristna vänner, icke hbtq-personer, som är pålästa, öppna, äkta och kloka. Dem litar jag på.

Kontrasten är andra som välkomnar och i ett annat sammanhang säger något annat.

– Bakom ryggen kan de säga att Gud inte accepterar homosexuella. Det har jag själv hört.

Detta är första året som Oliver jobbar för westpride. Uppdraget är att vara platschef, att planera och strukturera uppgifter för volontärer, 13-25-åringar, under festivalen.

– Jag gillar den rollen. De kommer att välkomna besökare till olika aktiviteter. Det kommer att vara en mässa, konserter och restauranger vid Eriksbergshallen

Att delta i paraden är en självklarhet.

– Jag jobbar även med filmfestivalen, för samtliga volontärer, säger Oliver som framhåller att umgänget med dessa funkar bra.

West Pride hålls mellan den 27 september och 3 oktober.

Evenemanget ska manifestera vikten av jämlikhet och mångfald. Festivalen lyfter normkritik genom konst och samtal med fokus på hbtq-personers livssituation.

– Det är mitt första år som aktiv i organisationen. Men jag var på olika arrangemang redan 2014.

Oliver ser fram emot invigningen.

– Det är skönt att befinna sig i majoritet, att vara i det motsatta läget kan vara påfrestande. Då kan man bli ifrågasatt av folk med fördomar. Till exempel att trans bara är ett ”hitte-på”, eller att vi bara vill ha uppmärksamhet.

I år deltar Västra Götalandsregionen.

Vad gläder dig mest?

– Mina queera vänner. Vi har en fin gemenskap. Jag vill bara leva, bli accepterad, älskad av vissa och ha ett härligt liv.

TEXT

Clas-Göran Sandblom

namn@gp.se