Minns ni den där dagen, den där dagen förra veckan då snön var så vacker? Himlen stod isblå över Korsvägen och jag tog trapporna upp till Näckrosdammen.
I backen nedanför Humanistiska biblioteket åkte barn i gröna västar pulka.
Jag fylldes av något slags vemod när jag såg pulkorna.
Under en alm eller ek eller kastanj eller så vid Näckrosdammen satt en man med en råtta i knät.
Han var väl i sjuttioårsåldern, klädd i brun filtkeps, mörkblå duffel och ljusblå jeans och tjocka bruna skor. På hans nästipp hängde en liten droppe. Han satt på en svart träbänk. I högerhanden hade han en liten flaska cider som han försiktigt drack ur. Råttan höll han till hälften dold under en stickad halsduk. Bara en del av den välvda pälsklädda ryggen stack upp. Han strök den tankspritt.
Han tittade länge på mig och sa:
– Hallå där. Är du Staffan?
Jag sa att jag tyvärr inte var Staffan.
Han drack lite cider. Det var en svart och silverne etikett. Jag tänkte på en gammal vits: det är artigare att dricka direkt ur flaskan, för då håller du på etiketten.
– Det var konstigt, sa han. Han skulle ju vara här nu.
Jag kunde inte sluta titta på råttan. Den låg stilla i hans knä. Kanske frös den. Det var ett par minusgrader.
Mannen sa förklarande:
– Jag är Dejan.
– Det är en fin dag, sa jag och kunde inte sluta titta på råttan.
– Väldigt fin, sa han. Det är bara det här med Staffan.
– Skulle Staffan vara här klockan tre? sa jag.
– Ja. Jag förstår inte vart han har tagit vägen.
– Hur ser Staffan ut? sa jag.
Han tittade förvånat på mig:
– Det vet jag inte. Jag har ju aldrig träffat honom
– Men han skulle vara här klockan tre?
De pucklade på varandra en snyting i taget och stod tålmodigt kvar när den andre slog. Barn är så hövliga nuförtiden.
Han tömde ciderflaskan och ställde den noggrant bredvid sig på bänken. Råttan låg helt stilla nu i hans knä, insvept i den gröna halsduken. Han strök råttan med översidan av pekfingret.
Jag sa:
– Blir det inte kallt att ha sällskapsdjur ute?
Han som kunde antas heta Dejan sa:
– Jag har inga sällskapsdjur.
– Jag tänkte på råttan, sa jag.
– Råttan?
– Ja, sa jag.
– Jag avskyr råttor. Jag hoppas verkligen inte att det finns råttor här.
En förvånansvärt stor svart lastbil kom nu mellan tegelhusen. Den låg liksom tungt i vattnet, nedpressad över hjulen. Det var som se en gammal skonare. I pulkabacken hade två pojkar i nioårsåldern hamnat i slagsmål. De pucklade på varandra en snyting i taget och stod tålmodigt kvar när den andre slog. Barn är så hövliga nuförtiden. Efter en stund tröttnade de och gick hand i hand upp mot Johanneberg.
På berget bakom Konstmuseet ligger burgna tegelvillor från 1910-talet. Nedför en trappa kom nu en korpulent ung man, med liten svart mustasch och godmodig framtoning. Han bar röda byxor, vilket förr i tiden var ett tecken på att bäraren hade seglat runt Kap Horn.
Han klev direkt fram till bänken och sa:
– Var det tre hundra?
Manne som hette Dejan lyfte bort handduken och överlämnade råttan. Det var ingen råtta. Det var något slags gnagare. Kanske en iller. Den var monterad på en plankbit. Pälsen var lite nött på ryggen.
Mannen som hette Staffan swishade tre hundra kronor och tog det uppstoppade djuret och gick.
Mannen som hette Dejan reste sig och pulsade under träden och försvann mot Götaplatsen.
Jag satt kvar och undrade vad jag hade sett. Det var årets vackraste vinterdag i Göteborg. Snön. Skuggorna. Den vassa blånaden. De koppargröna taken. Ljudet av leken i fjärran. En flaska cider stod kvar på bänken.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
