Jag hinner tänka två saker: ”Shit, varför vände jag inte på kameran” och ”Shit, jag hoppas verkligen det blir bra det här”. Dumt nog säger jag det sista högt, och förstår först senare att det kan ha misstolkats av det unga paret som nu stod kyssandes på toppen av ett berg, med hela härligheten framför sig. Plus ett stup. Men den gränsen klev jag inte över tack och lov.
Jag undrar fortfarande hur filmen blev. Vågade inte fråga. Nu får vi minnas det ändå. Och det kommer 15-åringen att göra i alla fall. Hon har gott minne.
– Alltså det var det SJUUUUKASTE jag varit med om! Jag höll på att dö!
Så där höll hon på en lång stund efteråt. Ända tills vi fick annat att tänka på för att vi gick fel i bokskogen så det skvätte om vaderna och råkade gå minst en halv kilometer extra i knölig terräng.
– SJUUUUKT ONÖDIGT, sa hon då och fick medhåll av den som har mest ont i knäet i vår familj. Inte jag, som gärna räknar steg.
Det där första var rätt sjukt ändå, det håller jag med om. Vi hade precis kommit upp på toppen, lite flåsiga, stumma i vaderna, och ställt oss för att njuta av utsikten. Den är hänförande på Hiaklitten. (Googla). Även den med det onda knäet konstaterade att det var värt att ta sig upp. Själv var jag hurtigt positiv och det märktes nog eftersom det var jag som nu fick det oväntade uppdraget:
– Skulle du vilja filma oss lite? Sa mannen bredvid kvinnan som han lyckats knata hit upp med och ställt framför samma hänförande utsikt. Han räckte mig sin mobil.
– Javisst, sa jag. Lyfte mobilen, tryckte på inspelningsknappen och hejdade min impuls att ifrågasätta önskemålet med: ”Ska jag inte ta en vacker stillbild istället?”
”Alltså det var det SJUUUUKASTE jag varit med om! VARFÖR SA DU SÅ?”
Det var väldigt bra att jag inte gjorde det. För mannen på filmen gick nu ner på knä (hoppas han inte kom ur bild) och friade till sin flickvän som tydligen varit hans flickvän i fem år. Han ville uppenbarligen att de skulle gå vidare. Hon slog händerna för ansiktet (som man gör på film), såg chockad ut (som man gör på film) och vi hörde väl inte riktigt vad som sades nu (kanske hörs det inte på filmen heller) men de kramades och pussades och det var jättegulligt. Jag blev tårögd och lite darrig, visste inte när det var lämpligt att sluta filma, kunde ju inte förstöra filmen med att fråga heller, men gjorde det när det började kännas ”lite stelt” som 15-åringen senare skulle beskriva det.
Jag räckte över mobilen, sa ”puh”, och hörde min man säga till flickvännen ”jag hoppas du svarade ja nu” och hon svarade ”ja” och log lyckligt mot min man. Eller, är det en efterkonstruktion?
Jag minns inte. Minns bara att jag sa det där om att jag verkligen hoppades att det skulle bli bra nu, med syftning på filmen förstås, fast så uppfattades det nog inte för när vi strax efter det fortsatte vår vandring sa 15-åringen följdriktigt:
– Alltså det var det SJUUUUKASTE jag varit med om! VARFÖR SA DU SÅ?
Själv grubblade jag mest över om jag fick med utsikten. Det gör jag fortfarande, så du som eventuellt känner igen den här händelsen, hänförelsen, på Hiaklitten en aprilsöndag 2022, hör gärna av dig. Såvida filmen blev bra. Annars kan vi gärna leva vidare i ovisshet.
Malin Clausson
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
