Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
När Ville Borg var barn utsattes han för sexuella övergrepp. Som vuxen har han sedan under många år brottats med ångest och ett svårt alkoholberoende. Nu höjer han rösten och föreläser om sina livserfarenheter. Bild: Mathias Pernheim

Ville vill bryta skammen kring psykisk ohälsa och övergrepp

I över 50 år var övergreppen ett svart hål. Minnena kom ikapp Ville Borg när han höll på att supa ihjäl sig och sökte hjälp för sitt alkoholberoende. Nu föreläser han och berättar sin historia om ångest och beroendeproblematik.

För tre år sedan gjorde Ville Borg en radikal livsstilsförändring. Då var han gravt alkoholiserad och hade förlorat jobbet som ambulansförare och höll på att supa bort hyreskontraktet. Vid ett tillfälle under den tiden stötte han på en polis som han kände från jobbet och som fick honom att tänka till.

– Han sa att de pratade om mig på stationen och att det gjorde honom ont att se mig supa ner mig.

Det tog skruv.

– I vanliga fall är det ju som tändvätska för att gå till bolaget när någon säger att man ska slänga spriten. Men den gången satte det i stället igång något i de få hjärnceller jag hade kvar, minns Ville.

Det fick honom att fatta modet att be om hjälp, vilket ledde till en plats på Kraftvärk- ett individanpassat behandlingsprogram inom Marks kommuns öppenvård.

– Utan Kraftvärk hade jag inte levt i dag. Man kan säga att jag fick lära mig att leva igen.

Minnena kom ikapp

Men med behandlingen kom minnena från förr ikapp honom. Ville var fem år när hans föräldrar skildes. Efter det flyttade han med sin mamma till Masthugget och livet blev ett helvete. Ville växte upp med skräck, våld och sexuella övergrepp som begicks av en man som fanns i hans närhet.

– Tidigare i mitt liv så har jag bara kommit ihåg vissa delar av min uppväxt, men inte det värsta. Det var mycket bråk och polisingripanden och mamma blev misshandlad av sin nye man. Men övergreppen mot mig mindes jag först när jag började gå i behandling på Kraftvärk.

Bild: Mathias Pernheim

Ville hade som liten ingen uppfattning om vad som var rätt eller fel, berättar han. Han var rädd och valde att hålla tyst. Han hade ingen att prata med och hans pappa försvann ur bilden i samband med att han förlorade umgängesrätten. Vid ett tillfälle ringde pappan på dörren med ett par skridskor i handen men fick inte komma in. Kontakten återupptog de när Ville blev vuxen och den höll ända fram tills pappan dog i höstas. Helvetet med övergreppen tog slut när mannen som förgrep sig på Ville dog. I tonåren flyttade Ville med sin mamma till Svenljunga och där tog livet en annan vändning. För första gången fick han kompisar och kände sig omtyckt. Det lugnade ner sig hemma och musik blev ett stort intresse efter att han tjatat till sig ett dragspel. Det ledde senare till ett jobb som musiklärare och som musiker i ett gammeldansband.

Gifte sig och fick två barn

Ville gifte sig så småningom, fick två barn och jobbade också inom industrin tills han tröttnade och började inom vården. Så kom det sig att han började köra ambulans och sedan vidareutbildade sig inom ambulanssjukvård. Där jobbade han i 25 år och levde ett vanligt Svenssonliv tills han gick på nästa smäll i livet. Under ett arbetspass blev han misshandlad och sjukskriven i ett år. Han hade värk och kunde inte sova på nätterna.

– Jag vägrade ta tabletter och började i stället använda alkohol som sömnmedel.

Gick snabbt utför

Sedan gick det snabbt utför. Drickandet blev snart till missbruk som höll i sig även när han tillfrisknade och var tillbaka på jobbet.

– Jag blev av med körkortet och förlorade jobbet. Vad hade jag då att leva för? Inget. Bara spriten.

Han lyckades få ett nytt arbete inom hemtjänsten men när han stank sprit på jobbet och chefen tog honom åt sidan och bad honom ta ett blodprov gav han upp. Supandet blev värre och allting kretsade kring att få pengarna att räcka till alkohol.

Bild: Mathias Pernheim

Tillbaka till 2017. Då såg det mörkt ut. Ville var nere på botten. Han satt och söp på parkbänkar och hade inte pengar till varken hyra eller mat. Dessutom hade han drabbats av en familjetragedi som tog honom hårt och som gjorde att han tappade fotfästet.

– Det var då jag bestämde mig för att ta itu med mitt liv efter att polisen pratat med mig. Det är en särskild jargong bland blåljuspersonal och man är rak och ärlig och det var vad jag behövde. Jag kontaktade socialtjänsten och fick hjälp den vägen.

Kände skam och skuld

Minnesbilderna var tuffa att bearbeta. I början av behandlingen kände Ville skam och skuld för att han hade blivit våldtagen som barn.

– Det tog lång tid att bearbeta. När jag gick in i badrummet satte jag på varmvattenkranarna för att det skulle bli ånga på spegelglaset så jag slapp se mig själv. Jag hatade min egen spegelbild. Jag kände mig äcklig och skamsen.

Så började den ibland törnbeströdda vägen tillbaka. Nu har det gått tre år. Suget efter alkohol drabbar honom emellanåt och han har tagit några återfall.

– Jo, det händer säger han. Jag tar en dag i taget. Det har blivit mitt sätt att leva. Men när jag har tagit ett återfall har jag haft lättare att bryta det. Jag behöver inte döva ångesten med alkohol som innan. Under behandlingen fick jag verktyg att för att hantera ångesten.

Skilsmässa för tio år sedan

För tio år sedan gick han igenom en skilsmässa. När äktenskapet började knaka i fogarna var det inte roligt hemma.

– Vi hade inget att prata om och vi bara bråkade. När min fru föreslog att vi skulle skiljas tänkte jag ändå att nu går jorden under. Vad ska jag göra nu, men det blev bra. I dag är vi bästa vänner. Nu är jag särbo med en ny kvinna, säger han och visar upp handen med förlovningsringen.

– Det gick snabbt. Vi har bara känt varandra några månader men det sa bang i mitt huvud första gången jag såg henne.

Bild: Mathias Pernheim

I dag är Ville en av föreningen Hjärnkolls ambassadörer och föreläsare. I de sammanhangen pratar han om sina erfarenheter av övergrepp och missbruk och om posttraumatiskt stressyndrom. Han utgår från bilder på sig själv under föreläsningarna och berättar om vem han var då och hur livet såg ut vid tidpunkten då bilden togs. Det är mycket som inte har varit bra i Villes liv. Han drabbas fortfarande av ångest och motgångar men det går åt rätt håll. Men det är inte bara om traumat och beroendeproblematik han vill berätta.

– Jag vill bryta skammen kring psykisk ohälsa och övergrepp. Men jag vill också förmedla att det finns hopp. Det finns en väg ut. Alla kan resa sig. Det är inte enkelt, men det går.

Ville Borg

Ålder: 62 år.

Bor: Lägenhet i Kinna

Gör: Pensionär, timanställd på ett vårdboende, föreläser i regi av föreningen Hjärnkoll.

Familj: Två barn, ett barnbarn och särbo.

Intressen: Musik, träning och köra motorcykel.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.