Korsvägen.
Korsvägen. Bild: Henrik Jansson

Vart har min stad tagit vägen?

Göteborg är uppgrävt och tunnelsprängt – och slutdatumet verkar oklart.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag bor i en by, i en stadsdel, i en storstad.

Jag vinkar åt närbutikens Nico när jag väntar på spårvagnen. Jag går runt hörnet till Mira för att klippa mig. Jag äter tre ostron på lördagar i fiskaffären vid torget, postservice och bibliotek är fyra kvarter bort. Jag ber grannen att vattna blommorna och flytta bilen när jag är borta några dar, jag hälsar på hundarna Hedda, Signe och Lilja och katten som försöker se ut som en siameskatt på innegården.

Inser plötsligt att jag alltid bott i byar: villastaden med lekkamrater i vartannat hus, med Botaniska trädgården och Slottsskogen som förlängningar av den egna trädgården. Barndomssomrarnas verkliga by med lantgård, handelsbod och slingrande första cykelvägar var ett Bullerby i mellersta Bohuslän med springavstånd mellan lekkamraterna. Studentboendet i Haga, med familjehistorik runt omkring – hundra meter från den tomt där farmors morfar haft sitt hus, fem minuters promenad till det hus den generationssamlande familjen innehaft till 1940.

ANNONS

Medan arkitekter, stadsplanerare och byggnadsnämnder fnyser åt nostalgi och traditionella stilar kan vi andra imponeras och glädjas.

Samhörighet, gångavstånd, tillhörighet, historia. Proportionalitet i byggnaderna. Trä och tegel. Mänskliga mått, igenkänning och trygghet, det vill säga naturliga boendebehov.

Det är påtagligt hur många tv-program som behandlar hus; historik, ombyggnation, projekt, material och arkitektur: Erika Åbergs och Richard Thunérs ”Det sitter i väggarna”, Gert Wingårdhs ”Husdrömmar” och Mark Isitts ”Grand designs Sweden”, det norska ”Stugfixarna”, det engelska ”Love it or List it”. Arkitekturhistoriekurser är fullbokade, stadsvandringar frekventa. Boende, byggnadshistoria, arkitektur, stadsplanering är något som berör många på djupet.

Jag ser emellertid nu en annan stad växa fram runt omkring min stadsdelsby: högt och skruvat, utgrävt och beplankat, vågigt och trekantigt, klosstaplat och funktionsseparerat, svart och blänkande. Långt ifrån den organiskt framväxande stadstyp som man med sådan glädje och hemkänsla besöker och beundrar i medelhavsområdet, i Mellaneuropa, i England, till och med i Danmark. Det går att bevara, det går att återuppbygga, det går faktiskt att parafrasera. Medan arkitekter, stadsplanerare och byggnadsnämnder fnyser åt nostalgi och traditionella stilar kan vi andra imponeras och glädjas över återuppbyggnaden i Dresden och gamla stan i Warszawa och tycka att Jakriborg i Skåne och Charles III:s initiativ Poundbury i Dorset är intressanta och helt möjliga att bo i och inga kulisser.

Min stad har gott om rivna hus och demolerade mänskliga miljöer: stadsdelarna Annedal och Landala, delar av Haga, Säröbanans stationshus, Kjellbergskas vackra och funktionella skolbyggnad, Arkadens svängda gata, Östra Nordstan. Och min stad är nu uppgrävd och tunnelsprängd för ett underjordiskt jättetrafikprojekt, Västlänken, vars slutdatum och nytta är oklara. Ett undervattengarage vid en klimatkänslig kaj planeras till en svindlande summa. Samtidigt sysslar man med vertikal urbanism, staden som en Chicago/Manhattan/ Dubai-metafor som markerar maktpositioner, kapital, exklusivitet, avstängdhet. Högst, dyrast. Syns på längst håll. Förändrar horisonten. Förändrar sociala strukturer och liv. Att ett högt hotell heter Draken är signifikativt.

ANNONS

Spektakulära byggnader kan i och för sig få ta tid att växa fram – Notre Dame påbörjades på 1100-talet, Kölnerdomen på 1200-talet och var klar 1880. Uppsala domkyrka hade samma startårhundrade och har till och från varit en byggarbetsplats sen dess. Gaudis Sagrada Família i Barcelona är ett ungt exempel med startår 1882 och ett slut några år fram i tiden. Men de har en funktion, och de samspelar med och används av omgivningen, är tillgängliga och ceremoniellt viktiga och är inte isolerade solitärer, vars enda strävan är att nå molnen.

Tro mig, det gör de!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS