Vad ville Anders med veden?

Vedklo. Så sa i alla fall Anders på Hemvägen i Alingsås om sin höga vedstapel som växte till ett torn varje vår. Granris sticker ut här och var, antagligen för att lufta veden, och på toppen ser man faktiskt lite snö om man ser efter noga. Kan det vara så? Men Anders sitter i skjortärmarna, kanske har han arbetat sig varm med sin veklyvning och tar igen sig lite. ”Aprilasnö är som fåragö” sa Anders alltid när det kom några flingor från den annars klarblå himlen. För visst kan det snöa i april? Särskilt en kall vår som denna som kommer och går. Har till och med hittat en snödriva i skogen på 1 maj en gång, ångande i den heta solen och med citronfjärilar cirklande runt den, en rest från vintern som legat i skugga mellan träden. Den luktade friskt, som blommor, minns jag. När jag fortsatte stigen fram sviktade den lätt för varje steg och den kryddiga doften av barrträd steg upp ur marken.

Åter till vedklon och Anders. När jag söker efter andra, dialektala uttryck för vedklo hittar jag bara bilder på maskiner – vedklyvar på hjul med flera tons tryck. Jag har själv en sådan men lite mindre. Det finns knappast något som går upp mot att klyva ved. Man känner sig så nöjd. Klyven spinner och knäcker veden med ett sockrigt ljud. Man kastar veden bakom sig i en stor hög, stannar upp och lyssnar till kvällsfåglarna i skymningen en kort stund innan man fortsätter. I mitt fall på knä, eftersom jag inte lyckats montera ställningen.

Kanske heter det inte vedklo trots allt. Klo av ordet klyva? Eller klo som i djurklo? Men Anders har ju staplat. Kanske är vedklo något man bara säger i Västergötland. Vedstapel eller stack säger en andra. Och man rättar varandra. Säg vedklo till en bohuslänning så får du se.

Det måste vara något uråldrigt, en förvissning om att klara nästa vinters kyla. Klara sig och de sina.

Eller vad sägs om ”så bygger du en cylinderformad vedstapel” – ett av alla dessa youtubeklipp på nätet som påminner om hur bandet mellan äldre generationer och yngre brutits. Här finns ingen morfar att fråga. Ingen hand som räcker fram en yxa, låter en pröva. Först övervakande, sedan står man själv vid kubben och klyver. Först visa och sedan lämna över till att lära själv den sista biten. Hjärna, hjärta och hand i ett. Man ser på något och det åker med. En slags handens intelligens. Stolthet.

Anders hade ingen vedklyv såklart. Inte på 80-talet när detta foto är taget. Han använde kil och klubba istället. Stora kubbar som tippades på gårdsplanen av en lastbil från Åkericentralen, Ragnar vid ratten, gav honom ett särskilt glitter i ögonen. Vad är det som gör arbete med ved så tillfredsställande? Det måste vara något uråldrigt, en förvissning om att klara nästa vinters kyla. Klara sig och de sina.

Framförhållning som i det gamla bondesamhället. Att ligga lite i förväg, likt myran och syrsan i La Fontaines fabel från 1600-talet. Ni känner alla till den. När vintern och den första snöstormen kommer knackar det på myrans dörr. Det är syrsan som dansat och sjungit hela sommaren och nu vill in i värmen. Släpper myran in henne? Nix.

Fortsätt du och dansa, blir svaret. Ett hemskt budskap, brist på solidaritet så det ryker om det. Eller är det verkligen så illa? Blir hon inte insläppt till slut? Jag kan inte slutet på den gamla sagan och vill egentligen inte veta heller, bara att den ska ge mig något att tänka på. Måste hon fortsätta dansa i snön? Frågan får gärna hänga i luften. Staplar vi konserver bara för oss själva i kristider eller för andra också? Och vems kris är det? Våra egna eller andras lador som ska fyllas?

Jag behöver inte dra paralleller till världen utanför och frågor som ska lösas. Fabler får gärna vara gåtor, byggda på en solid och pedagogisk grund murad med moral. I detta fall kanske en politisk fabel?

Floka