”Va e de där för exter!”

Exter har länge varit ett allmänt spritt ord i göteborgskan. Jag hörde det som barn på 1950-talet, och det var de vuxna som använde ordet när de förmanade och tillrättavisade oss barn: ”Va e de där för exter. Sluta upp mä de där!”

Dumheterna kunde bestå i att slänga sand runt sig i sandlådan, cykla över gräsmattan eller trumma med käppar på en stupränna. Det var knappast frågan om allvarliga förseelser.

Och det var just ett ord som de vuxna använda. Barnen ringde inte på hos varandra för att fråga om någon var sugen på lite exter. Vi hörde ordet, men vi använde det inte själva.

I dag är exter ett helt naturligt ord för mig. Det är inget jag skriver, utan något jag säger eller (mestadels) muttrar: ”Va e de här för exter nu då”. Det kan handla om nya administrativa pålagor på arbetsplatsen eller enkäter som ska besvaras utan att man begriper varför. I samtliga fall är det något som känns onödigt och irriterande.

Så långt mina egna subjektiva erfarenheter, men språkforskningen ska vara en empirisk vetenskap. Man får inte nöja sig med introspektion och egna minnen. En viss trygghet ges om de egna minnena stämmer överens med andras, och så tycks det vara i det här fallet. Intersubjektivitet kallas det med ett fint ord.

Nästa steg på den vetenskapliga vandringen är att söka belägg på ordet i texter av olika slag. I det här fallet är det inte så lätt; exter är något som sägs snarare än skrivs. Och talspråket är flyktigt, skriftspråket mer beständigt.

I antal årgångar av GP hittade jag trots allt ett drygt dussin exempel, och det är uppenbart att betydelsen är ’dumheter, påhitt’. Ett exempel: ”Vi hade la inte tid med såna exter, svarade han”. Exemplen förekommer i vardagliga och kåserande texter, inte på sidor om ekonomi och politik.

I ett fall är det själva ordet som är ämnet: ”Ta exter, det ordet använde Bengt Anderberg i sin litteratur men jag ser det aldrig i artiklar.” Aldrig är för mycket sagt, mycket sällan kommer sanningen närmare. Bengt Anderberg var född 1920 och växte upp i Lundby på Hisingen, och han hade antagligen tillägnat sig ordet som barn.

”Albert Engström tillbringade några år i Göteborg på 1890-talet, och han kan ha snappat upp ordet här.”

Jag letade också efter ordet i en omfattande samling bloggtexter och fick ett tjugotal träffar. De flesta hade betydelsen ’dumheter, påhitt’ och tycktes komma från Göteborgsområdet. I en del andra träffar, till exempel från Sundsvall, var betydelsen snarast ’vara till sig’: ”Lillkillen blev alldeles exter när han såg tomten komma.” Den här nordliga betydelsen torde vara helt främmande för göteborgskan. Att ett vardagligt ord kan ha en helt annan betydelse 70 mil bort är i sig inget konstigt.

Utöver detta sökande i textsamlingar har jag naturligtvis också tittat i svenska ordböcker. Ordet finns med i Svenska Akademiens ordbok (SAOB), och den delen av ordboken skrevs för hundra år sedan. Ordet beskrivs där som vardagligt och ”föga brukligt”. Det ges ett enda belägg, och det är i ett citat av Albert Engström från 1914: ”Du har så mycket exter för dig, unge.” Engström tillbringade några år i Göteborg på 1890-talet, och han kan ha snappat upp ordet här. Han var emellertid uppvuxen i Småland, men där användes nog inte ordet.

Ordet exter kan naturligtvis ha funnits på flera håll i landet men fallit ur bruk där. Däremot har det bevisligen varit livskraftigt i Göteborg med omnejd.

Om vi sedan flyttar intresset till ordets ursprung, meddelar SAOB att bakgrunden är oviss. Men det är ändå svårt att tro annat än att latinets exter ’utanför, främmande, konstigt’ ligger bakom. Antingen som direkt lån från latin eller via svenskans extra, till exempel genom en ordbildning som ext(ravagans)er. Exter är hur som helst sådant som ligger utanför normalt beteende, inte sällan något främmande och konstigt.

En annan göteborgsk specialitet på dumheternas område är deckadarier. Ibland ser man stavningen dekadarier, men uttalet är alltid med en inledande kort vokal. Ordet förekommer enbart i pluralis. Exter, som också bara används i pluralis, kan avse detaljer som grimaser medan dekadarier är lite mer omfattande påhitt. När förmaningen ”Inga dekadarier nu!” ges, så betyder det att man inte ska ställa till med oreda. Man kan säga ”Nu gör vi så här, inga deckadarier”. Man ska inte krångla till ett beslut genom att komma med onödiga tillägg eller reservationer.

Deckadarier torde ha kommit till göteborgskan från danskan. I Ordbog over det danske sprog finns uppslagsordet dikkedarer med variantstavningen dikkedarier. Ordboken har textexempel från mitten på 1800-talet, och betydelsen är ’påhitt, dumheter’. En rimlig tolkning är att ordet spridit sig från danskan till såväl norskan som göteborgskan.

Ett tredje ord som i en del användningar ligger nära exter är fåkter, som är det göteborgska uttalet av fakter, ett ord som funnits sedan fornsvensk tid. Det avser snarast konstiga åtbörder, gester och liknande. Bakgrunden är ett fornsvenskt fakt med betydelsen ’beskaffenhet, skick, utseende’.

Sedan har ordet fått negativa associationer, ’konstiga åtbörder’. SAOB bistår med följande citat från 1600-talet: ”sådana lättfärdigheter, oförskemde facter och galenskaper, som uti åtskillighe danser begås”.

I dag kan ordet användas om konstiga åtbörder och krumbukter i största allmänhet. I en del fall är fåkter och exter utbytbara mot varandra: ”Han hade en massa fåkter/exter för sig.” Däremot är det svårt att hitta exempel där fåkter och deckadarier är utbytbara mot varandra. Det ska tilläggas att fåkter, fakter och på sina håll fukter finns i flera svenska dialekter.

Att människor burit sig konstigt åt och hittat på dumheter i alla tider är självklart. Lika givet är att vi behöver benämna konstigheterna. Exter, deckadarier och fåkter är tre ord i branschen. Fåkter är gemensamt för flera dialekter, medan exter och deckadarier är språkliga specialiteter typiska för göteborgskan.

”Va e nu detta för exter”, skulle någon kunna säga efter att ha läst den här artikeln. Det skulle också vara en korrekt användning av ordet.

Lars-Gunnar Andersson