Nyss hade vi goda tider med fred – nåja, allt är relativt – låga elpriser och nollränta och billiga livsmedel. Nu är det usla tider; massmördaren i Moskva fortsätter sitt meningslösa krig i Ukraina, elpriserna når fantastiska höjder, räntan bara höjs och höjs och maten har verkligen blivit dyr.
Att tiderna kan te sig så olika.
Tiden. Den ställer och styr.
Tiden föser oss framför sig.
Den föder oss och dödar oss i sinom tid. Den har mejslat fram oss genom evolutionens årmiljoner. Den kommer att föröda oss till slut.
Vi har hyllat dess gång: vintersolståndet; över att mörkret har ett slut, vårdagjämningen; över att dagen övervinner natten, sommarsolståndet; över ljusets dominans, höstdagjämningen; över, ja vadå, vad fanns där att fira?
Vi har festat, men hyllat ljuset snarare än tiden, tiden har dock alltid funnits där, dold bakom solens gång. Den har sett till att solen går upp och ner och inte försvinner. Var det vår ängslan en gång, att ljuset efter vintersolståndet inte skulle återvända, att vi skulle förlora oss i det djupa mörkret?
Tiden vi har är så knapp. Vi stressar för att hinna. Med att läsa på inför tentan, med uppgiften på jobbet, med deklarationen, till affären, till dagis för att hämta, till skolan, till jobbet. Och alltid är det tiden som undflyr oss.
Som inte räcker till.
Men den kan också vara ljuv och lugn. Vi kan understundom ta det med ro. Vi har ingenting som jäktar oss, vi njuter i solen vid poolen på någon utrikes och varm ort. Men vi blir snart oroliga, för någonting finns det väl att göra? Tiden vill att vi skall företa oss saker.
Det ser den till.
Men tidens stora ödesfråga är klimatet. Alltsedan vi började elda kol i ångmaskiner har vi sölat ner luften med allehanda fossila bränslen. Skall mänskligheten bli så klok att den lyckas hålla 1,5-gradersmålet i uppvärmningen av vårt klot? Det är väl knappast troligt, trots vår insiktsfullhet kan vi inte komma överens. Vi har bemängt luften med koldioxid under ett och ett halvt sekel.
Finns det tid att råda bot på det?
Nej, tiden vill aldrig räcka till.
Och årstiderna, solskenet, värmen, dagarnas längd. Allt blir enklare i värmen och ljuset. Det är dystert när november sveper in över oss med mörker och regn, det är enklare att vara vid liv i maj än i november, allt annat lika.
Tänk om vi hade mer av Kairos än av Kronos. Då skulle det bli en smula lättare att leva.
Och tiden föser oss igenom våra åldrar. Barndomens magiska kunskapsutveckling; att lära sig att gå, att prata, att bli till en social varelse, åtföljd av ungdomens skönhet och försagdhet, larm och tillgjordhet, av medelålderns kraft och blomstring och stillsamma resignation, av ålderdomens jävla krämpor och ängslan.
Och morgonen som tiden ger oss, den börjar så förhoppningsfullt, med saker vi skall uträtta under dagen och hoppas få gjort, och när kvällen kommer misströstar vi över allt vi inte hunnit med.
Tiden rinner i väg, på väg mot sitt slut, det är något vördnadsfullt med den. Något gudomligt, närmare betänkt.
Grekerna hade faktiskt en tidsgud; Kronos, ökänd för att ha ätit upp sina barn allteftersom de föddes fram av hans syster och hustru Rhea. Han hade blivit spådd att ett av dem skulle förgöra honom. Han åt alltså upp i tur och ordning Hera, Demeter, Hestia, Hades och Poseidon. Men Rhea gömde undan Zeus på Kreta. Och eftersom gudar på den tiden inte var allvetande lyckades hon med det, och Zeus och hon förgiftade Kronos så att han spydde upp alla syskonen.
Därefter styckade Zeus Kronos i en miljon bitar och slängde dem i Tartaros, helvetet.
Romarna kallade Kronos för Saturnus.
Men ingen av versionerna, vare sig den grekiska eller romerska, tycks ha varit särskilt intresserad av tiden i sig. Den som bara går och går (och inte ens vänder sig om och vinkar). De ägnade sig mest åt jordbruk och åt gudomliga och mänskliga kvinnor.
De gamla grekerna hade emellertid två uttryck för tid: Kronos som står för kronologiska tiden, åren, timmarna och sekunderna. Och Kairos som står för det rätta ögonblicket; när du kan ge svar på tal efter att ha blivit förolämpad eller när polletten ramlat ner och du förstår sammanhang som dittills varit fördolda. Det rätta ögonblicket.
Kairos är en sällsynthet.
Tänk om vi hade mer av Kairos än av Kronos. Då skulle det bli en smula lättare att leva.
Många andra gudar än Kronos och Saturnus har inte ägnat sig åt tid. Och inte ens de hade så mycket till övers för tiden som de var satta att härska över.
Men nog är det något gudomligt med tiden, som styr och ställer över våra ynka liv.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
