Varför tar hon så korta steg, den där gamla mycket lilla människan?
Högerhanden pendlar fort och vänsterhanden håller hårt i handväskan, blicken riktar hon snett neråt, vita slingor som lossnat ur hårknuten flyger i vinden.
Det kan vara halt. Det är därför.
Bäst att akta sig och inte dra ner mössan över ögonen, som förträngningstomtarna gör. Under mössan är allt under kontroll. Inga isfläckar, inga snubbeltrådar. Det de inte ser finns inte.
Precis som den mycket lilla damen förflyttar jag mig på okänt underlag in i det nya året, medan jag mumlar min besvärjelse: världen har alltid gått under, eller hur.
Möjligen kan 2019 bli ett lysande undantag. På söndag stänger Moderna museets utställning, ”Med framtiden bakom oss”, det kan vara ett tecken. Historien ska konfronteras och konsten kan hjälpa oss att begrunda det svenska samhället, heter det. Om vi förstår vad som gjorde att vi befann oss där vi var 2018, kan vi göra något annorlunda, underförstått bättre, 2019.
Alla som inte hunnit se får skynda till huvudstaden.
Själv fångades jag mest av titeln.
Den sägs vara inspirerad av den andinska ursprungsbefolkningen aymaras tidsuppfattning.
Aymara är ett sydamerikanskt folk med ett unikt sätt att se på tid.
De rusar inte rakt fram med tomteluvan nerdragen, istället tänker de sig att människan rör sig med ryggen vänd mot framtiden och blicken riktad bakåt. Den som talar om framtiden (som ingen kan veta något om) pekar bakom sig. Det förflutna har man framför sig.
Jag vill inte påstå att jag fattar fullt ut, men fantasieggande är det. Vad vi gjorde igår hör ihop med det som komma skall. Eller? Kan man backa in i det nya året?
Några nyårslöften har jag inte avlagt så där står jag fri, bortsett från att jag ska sluta blanda mig i andras angelägenheter.
Som på Centralen, jag väntade på ett tåg. Intill mig satt några yngre människor. Ett sött litet barn traskade iväg mellan ben och väskor i riktning bort.
Då hördes en arg röst: om du inte kommer hit meddetsamma, går mamma ifrån dig. Genast hördes en röst till, det var min.
Det där är bara tomma hot, sa jag. Du kommer aldrig att gå ifrån din unge.
Hon tittade på mig, förvånat. Jag tittade tillbaka. Jag skämdes lite. Hon också kanske.
Inget mer hände, förutom att jag dagen därpå befann mig i en liknande situation. Människan mitt emot sa till sitt barn, att gör du så där, kommer inte tomten.
Då valde jag faktiskt att tiga. Jag sa inte: lilla barn, tomten finns inte ens. Det är de vuxna som vill att du ska tro det, för du ser så gulligt förvirrad ut när du tror, och då kan de skratta lite varmt åt dig i smyg. Vuxna behöver skratt.
Förr tog jag skarpt avstånd från dylik förtryckande tomtekultur.
Det berodde på att mitt eget första lilla barn blev så fruktansvärt rädd för den där halvfulla rödluvade gubben att han vägrade gå fram och hälsa.
Länge efteråt fick han höra att han inte bestått provet. De kretsar vi då befann oss i såg det som ett sorts mandomsprov att inte vara rädd för tomten. Inte alla småungar höll måttet.
Eller om det var precis tvärtom - kloka ungar vände ryggen mot spektaklet och visade på så vis tidigt en förmåga till civilt motstånd.
Jag är inte långsint så jag bråkar inte om detta, och nu väntar ett nytt år, då ingen skräms och ingen ljuger och trottoarerna är saltade. Varje liten människa kan oavsett ålder tryggt blicka framåt. Eller bakåt. Eller göra både och, som aymarafolket.
