Sparvhöken gjorde ett anfall mot fågelbordet i samma ögonblick som jag kom ut på kökstrappan för att slänga sopor. Den tvärvände i ett fladder av vingar som avslöjade den vita undersidan och flög upp och satte sig i det lutande äppelträdet och blev brungrå igen. Där satt den kvar när jag kom närmare efter att först ha tvekat om jag skulle gå in och hämta kameran, men låtit bli; höken skulle vara långt borta när jag kom tillbaka ut. Jag gick fram och var bara några meter ifrån när den bestämde sig för att jag var en farlig typ och flög upp i en av de höga granarna på andra sidan vägen.
En vacker fågel, sparvhöken, ståtlig. Den äter sparvar, vilket man kunde tro, men naturligtvis också andra fåglar som mesar och finkar. Honan, som är betydligt större än hanen, är mera specialiserad på trastar och starar men kan också ta så stora byten som duvor och skator. Hon har ett vingspann på upp till 80 centimeter, medan hanens vingspann bara mäter max 65 centimeter.
Jag kikade över häcken. Där låg en sparvhök med en skata i klorna.
Höken hade siktat in sig på gänget med domherrar vid vårt fågelbord. De brukar hänga där och hoppa omkring och sluka solrosfrön som de krossar i näbben för att sedan nonchalant låta skalen falla ut på näbbens sidor medan de samtidigt plockar upp ännu ett frö. Domherreflocken spratt i väg åt alla håll och klarade sig den här gången, kanske tack vare min entré på scenen. Jag blev nöjd med min roll som livräddare, men också lite besviken över att höken inte fick något byte.
Man unnar ju den att lyckas med sin jakt, dock inte vid vårt fågelbord.
Det måtte vara ett snärj att vara sparvhök. Vi har sett den attackera fåglarna vid fågelbordet ganska ofta i vinter och alltid har den misslyckats. Tomhänt (tomkload?) flyger den då i väg till något träd i närheten och sitter där i väntan. På vad kan man undra, alla byten har gömt sig i buskar och träd och sitter blickstilla tills den ger sig av från grannskapet.
En sommareftermiddag för länge sedan såg jag en sparvhök som tagit en skata. Det kom höga skrik från andra sidan häcken. Det lät skataktigt, men mera förtvivlat och ihållande än deras vanliga korthuggna skratt åt oss människor. Jag kikade över häcken. Där låg en sparvhök med en skata i klorna. Skatan slogs för sitt liv och skrek hjärtskärande. De var ungefär lika stora och hackade vilt på varandra, jag tjoade och gestikulerade för att skrämma höken, men den lät sig inte bekomma. När jag sprang ut på vägen för att skilja dem åt började skatans motstånd upphöra och dess skrik avtog. Det var inte längre någon idé att försöka rädda den. Jag gick in och stängde dörren om mig så att jag slapp se slutet på historien.
Naturen är obarmhärtig.
Så till den milda grad att jag inte längre tittar på naturprogram i teve, råkar jag zappa fram ett blir jag obehaglig till mods och zappar vidare.
Naturprogrammen är alltid utformade enligt dramaturgins lagar. Djuren parar sig, det föds ungar, de hotas av svält om föräldrarna inte lyckas fånga några byten, eller å andra sidan, det föds ungar, som hotar att bli upphunna och uppätna av rovdjur. Dessutom hotas både kött- och växtätare av torka, översvämningar, brand, åska, sjukdomar och skador och allt annat upptänkligt elände. Jag vill inte se det.
Det räcker så gott med världen som den gestaltar sig i nyhetsflödet för att jag inte skall behöva se mera elände i naturen också. Jag gillar djur, men vill inte veta något om deras levnadsbanor. Så som den pågår enligt alla dramaturgins lagar.
Vi är ju i och för sig rovdjur själva och fraktar mängder av nötkreatur och svin och kycklingar till slakterierna för avrättning, men vi slipper att se det.
Tjurkalven Sören gick tillsammans med rödkullorna på ängen bakom vårt hus i två somrar och var söt och skuttig och kesade omkring och var glad, men han växte ju till sig, dumt nog, blev stor och tjur och olönsam som annat än biff och hamnade i en köttdisk i en Ica-butik nära dig.
Man påminns när man öppnar plasttråget med lövbiff. Det har samlats blod på botten och man häller ut det i vasken och spolar ur tråget och tänker ”det här är någon stackars jävels blod”, och man ser framför sig milda koögon som förtröstansfullt och lite dumt glor på en. Man hoppas bara att kreaturet haft en snäll bonde som skötte det väl medan det levde.
Nog är vi rovdjur alltid, men föder oss på anonyma plastförpackningar med kött och slipper ta del av slakten.
Det slipper man däremot inte när man tittar över häcken eller på naturprogram i teve.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
