Den lätt luggslitne och tandlöst leende mannen på Gaisläktaren ser sig förväntansfull omkring. Han vänder sig om, tittar på oss, och frågar nyfiket:
– Är ni gaisare?
– Ja, svarar vi, och låter kanske något förbryllade då vi tänker att det är uppenbart eftersom vi sitter där vi sitter och är klädda i grönt och svart.
Men ingenting här i världen är självklart. Det, om något, vet ju vi som hejar på Gais. I teorin hade vi kunnat heja på Häcken eller vad som helst. Allt utom Blåvitt. Och Helsingborg, som vi nu ska piska. Som för att ändå känna sig helt säker på vilka han har bakom ryggen vänder sig mannen om på nytt och upprepar frågan. Vi intygar alla fyra på heder och samvete att jo, så är det.
Mannen framför oss har nu hållit för öronen i en kvart.
Mannen ler brett och blottar att där faktiskt finns ett par tänder kvar, en i varje hörn. Så låter han blicken vandra upp mot klacken på Gamla Ullevis kortsida där tifot rullas upp, i takt med ökad stämning och volym. Efter en kort stund vänder han sig åter mot oss, ser bekymrad ut och frågar med befogad oro:
– Ska de skrika så där hela tiden?
– Ja, svarar tre av oss.
– Det kan komma att låta mer än så här, varnar jag, väl medveten om att den fjärde i vår rad redan har zoomat ut.
Mannen ser beklämd ut, håller för öronen och kommer strax bli varse att jag har rätt. Matchen börjar och mycket snart låter det på betydligt närmare håll. Den fjärde i vår kvartett är, enkelt uttryckt, väldigt engagerad i spelet vilket innebär att ordvalen inte är så väl valda, att känslostormarna är omtumlande och kraftuttrycken … kraftfulla. Detta är på inget sätt en ny upplevelse för oss, men uppenbarligen en ny erfarenhet för mannen framför. Han vänder sig om igen, nu med ett uttryck av bestörtning.
– Vilket språk! Utbrister han, och tittar först på maken, sedan på våra döttrar.
Döttrarna nickar och ler stort.
– Osportsligt, slår han fast, och söker medhåll.
Döttrarna nickar ivrigt och med illa dold förtjusning. Gais leder nu med 2-0 och deras far tar inte notis om någonting utanför det som sker på planen. I paus går han och köper korv och vår tandlöse supporter passar då på att stämma av:
– Tror ni att han lugnar ner sig nu?
– Föga troligt, informerar jag öppet och ärligt. Jag förtydligar också varför:
– Det är alldeles för mycket kvar av matchen.
Korven är uppäten och Helsingborg reducerar till 2-1. Ett upprivet tillstånd håller maken i ett järngrepp fram till någon minut före fulltid då Gais trycker in 3-1. Först efter 4-1 som görs i tilläggsminuterna tillåter han sig att pusta ut. Mannen framför oss har nu hållit för öronen i en kvart. Utan att släppa greppet om sitt huvud vänder han sig om en sista gång. Han tittar på mig och döttrarna och eftersom vi så uppenbart är en familj är hans sista fråga till oss denna grönsvarta afton lika orimlig som rolig:
– Känner ni honom?
– Nejdå, svarar jag, och klappar den tandlöse lugnande på axeln.
Slutsignalen ljuder, vi vandrar ut, upplyfta av seger och oväntad support från sidan. Vi skänker honom en tacksamhetens tanke. Må hans första Gaismatch inte bli hans sista.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
