Det är den regnigaste söndagen av dem alla när han klockan 12.47 säger att han inte vet vad han ska ta sig till. Jag tänker, förvånansvärt naiv efter 30 år vid sidan om denne man, att det han säger på något sätt är kopplat till krig eller möjligen väder. Ska precis komma med tips på sysselsättning när han ställer den retoriska frågan:
– Ska jag lägga mig i fosterställning tills det är över?
Allt blir begripligt när jag påminns om att det bara är minuter kvar till avspark mellan Gais och Västerås, borta. Av alla viktiga Gaismatcher som utnämnts till den viktigaste detta år, kan detta ändå vara den viktigaste.
Jag ber en inre bön om framgång och hälsa, och säger att det kanske inte är en så dum idé ändå. Fosterställning alltså. Själv har jag annat för mig denna söndag. Tänker att det kanske har betydelse, det händer att jag för otur med mig. Att det varken gjorde till eller från, vet vi nu. Det gjorde däremot Utsiktens förlust mot Skövde samma dag. Att läget för Gais förblev oförändrat, att det därmed fortfarande fanns möjligheter att gå upp i Allsvenskan, kunde en tro skulle glädja en grönsvart 64-åring som nyss kravlat sig ur fosterställning.
Men så fungerar det inte. För den som lider med det enda laget innebär ett resultat som detta enkom ett utdraget lidande. Till ingen glädje alls, utom just för Västerås då.
Exakt en vecka senare pratas det åter om fosterställning. Eller rättare sagt, det pratas helst inte alls.
– Jag mår verkligen inte bra. Och det är inte bara jag. Känner många som mår riktigt dåligt nu. Det är fruktansvärt, säger han.
Göteborgsluften och gårdarna är grönsvarta i något dygn och matchen mot Utsikten rinner förbi utan risk för vare sig infarkt och psykisk kollaps.
Mardrömsscenariot att bli utslagna mot Utsikten, tvingas kvala mot Blåvitt, håller honom i ett sorts järngrepp av ångest.
– Jag bara önskar att jag kunde sova bort det. Vakna när det är över. Jag låtsas som att jag förstår och ser till att även denna söndag ha annat för mig. Precis när jag ska ge mig av, faktiskt väldigt nära avspark, går också han ut genom dörren, för att promenera bort tiden. Det innebär i praktiken ett planlöst irrande på Göteborgs gator. En promenad utan mål. Och ett nervöst fipplande med mobilen var tredje minut.
Självklart håller också jag mig uppdaterad, om än mer sporadiskt. För att jag också hejar på Gais men också för att få klart för mig om den närmaste veckan ska präglas av plågad tystnad eller orimlig glädje. Det är ändå ganska stor skillnad på de alternativen.
Vi vet nu hur det slutade. Det blev en på alla sätt väldigt typisk Gaismatch i Jönköping, med först ett alltför tidigt mål och sedan en helt oväntad strut på slutet – kanske årets snyggaste – som då inte ens behövdes. Likafullt värt ett glädjerus. Denna vackra söndag bjöd också på god mat och en lättnad som bara kan beskrivas av den som vet hur det känns:
– F-n va skönt, nu kan man andas normalt i en vecka. Göteborgsluften och gårdarna är grönsvarta i något dygn och matchen mot Utsikten rinner förbi utan risk för vare sig infarkt och psykisk kollaps. Det är först nu som oron för nästa säsong inleds.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
