En morgon var det frost på alla brevlådorna i Kyrkbyn. Jag gick ner till Eriksberg. Älvsnabben kom som den brukar, liksom kanande diagonalt mot sin egen färdriktning, bortifrån Klippan. Det var kallt och klart. Älvsborgsbron sträckte på sig som en katt.
Himlen var isblå som en bluffaktura.
Vi var tre som klev på vid Eriksberg. De andra var en pappa och hans kanske femårige son. Pojken satt i vagn. Han bar en sladdrig grön tygflodhäst i famnen. Pappan styrde varsamt ombord vagnen.
Pappan hade rutiga uppkavlade skjortärmar. Han gick utan jacka denna morgon med frost på Hisingen. Tre tatuerade förnamn syntes på vänster underarm: ett kvinnonamn, två pojknamn.
De satte sig närmast fönstret på babord sida, ganska långt förut. Jag satt två hack bakom dem.
Pojken sa:
– Pappa, berätta något om ditt jobb.
– Lilla hjärtat, vad ska jag berätta för roligt då?
– Berätta det där som du berättade i går, när din chef ringde …
– Ja, det var spännande …
– Berätta, pappa!
Jag satt och läste Guardian på mobilen. Det var bråk i Syrien. Det var bråk i London. Det var bråk i Washington. Det var bråk i Ukraina. Det var också bråk på alla de gamla vanliga ställena, där det har varit bråk så länge att ingen längre bryr sig om det. Det var vilsamt att sitta på Älvsnabben en kall morgon och höra en göteborgsk kärleksfull pappa och en talträngd femåring. Vid ostindiefararen Götheborg låg två bredbröstade bogserbåtar. Ostindiefararen skulle flyttas över älven. En man i tjock grå olle syntes på ostindiefararens däck. Eventuellt bar han också skägg; det var omöjligt att se var ollen slutade och skägget började.
På Lindholmen väntade cyklister på att få rulla ombord, med metallröda hjälmar och svarta lycrabyxor, tysta, i grupp, med lätt böjda huvuden, som får. En kvinna bar en katt i en bur.
Så jag välte henne över ett bord och höll fast tanten och när jag höll fast henne upptäckte jag att hon hade stuckit sig själv i armen.
Pojken satt i pappans knä och åt ett smörgåsrån. Pappan strök honom över håret och sa:
– Ja, pappas chef ringde ju och sa att det var bråttom, för en gubbe med kniv hade vält en frysdisk i en butik i Redbergslid. Så pappa fick springa in och putta ner honom på golvet. Och sedan satt jag på hans huvud en stund tills han inte rörde sig mer och sedan kom pappas arbetskamrater och tog honom.
– Var gubben knarkig pappa?
– Ja, min älskling, han var ganska knarkig. Men det var ju mest det där med kniven. Man får alltid se upp när de har kniv.
– Men du satte dig på hans huvud pappa, du är så modig, pappa.
– När de har knivar får man sätta sig på huvudet. Såna är reglerna.
Vi gick nu tvärsöver älven mot Stenpiren. Pojken kurade förtjust i knät på pappan.
– Pappa, berätta om den fulla kärringen i Olskroken.
– Tycker du om den historien?
– Den är jättespännande.
– Ja, det var ju somras. De var en full och tokig tant och värden ringde så pappa och farbror Anders – du vet han som köpte goseflodhästen till dig – fick gå in med en extranyckel. Och farbror Anders försökte ta henne, men då visade det ju sig att hon hade en kniv och försökte sticka farbror Anders. Så jag välte henne över ett bord och höll fast tanten och när jag höll fast henne upptäckte jag att hon hade stuckit sig själv i armen.
– Var det mycket blod, pappa?
– Massor. Det rann över hela bordet.
– Pappa, är det du eller mamma som hämtar mig efter dagis idag?
– Jag hämtar dig, och jag har pratat med Albins mamma och Albin kan följa med oss hem i dag. Vi kan göra pannkakor.
De klev av vid Stenpiren. Det sista jag hörde av dem var att de pratade om pannkakor. Visste pappan, undrade pojken, att det fanns människor som åt pannkakor utan sylt? Jag skulle fortsätta till Lilla Bommen. Jag gick ut och ställde mig på fördäcket och andades in svalkan och läste Guardian. Det var bråk i Syrien och i Donbassprovinsen i Ukraina. Det var bråk i Kashmir. Lastbilarna dånade på Stora Badhusgatan. Det skulle bli en fin dag i Göteborg. Jag undrade vad som skulle hända i Redbergslid och Olskroken.
