Pepparkakorna är ovanligt små i år.
Jag säger detta för att förmedla ett intryck av grundlighet i mina studier av Julgöteborg. Jag har de senaste veckorna ätit små knubbiga pepparkakor på ett kafé på Lindholmen, på ett konstgalleri på Kastellgatan och på Villa Belparc.
Förra året – när vi just var släppta ur karantänen – pratade jag med en bagare i Gamlestaden som sa att en perfekt pepparkaka ska vara lika stor som ett kreditkort.
2022 års pepparkakor är små som växelmynt.
Det måste vara inflationen.
Jag tror att det också handlar om noggrannhet. Mjölet är dyrt och elektriciteten är slut och jordklotet har feber. Själva existensen måste hanteras med kirurgisk precision. Pepparkakorna blir följaktligen små.
Det snöade över Järntorget häromkvällen. Snön virvlade runt gatlyktornas kåpor. Göteborg var som en sån där plastbubbla med tomtar och granar och stugor av fönsterkitt omgivna av vatten och plastflagor.
I väntkuren på Järntorget talade en kvinna i telefon. Hon beskrev sina bekymmer inför julafton. Jag stod två meter från henne i snöfallet och försökte lyssna. En svärdotter var vegan. En åt inte laktos. Svärmodern på Järntorget sa:
– Tror du att Hemköp har vegansk aladåb?
Jag vet inte vem denna okända svärmor talade med, vem som någon annanstans satt med en telefon och försökte processa denna oro för vegansk aladåb, en produkt som förefaller lika orimlig som alkoholfri whisky. Men uppenbarligen fanns det ett svar, för svärmor vid Järntorget stod en lång stund tyst och lyssnade och tittade vanmäktigt på månen och sa:
– Men jag kan väl förfaen inte åka till Ale.
Sedan kom hennes spårvagn. Och jag klev på en sexa mot Hisingen.
Dagen efter detta samtal hörde jag en gubbe – det vill säga en man i min egen ålder – som hos Hemköp i Nordstan efterfrågade ”sockerfri ischoklad”.
Det är svåra tider.
En annan betydelsefull och beklaglig händelse under december – eller snarare vid det stundande årsskiftet – är att jag kommer att lämna Göteborgs maktlista. Under det senaste året har jag legat på 71:a plats, precis efter Svenska Akademiens ständige sekreterare och kort nos före Lisebergschefen.
Det är där jag befinner mig på parnassen – någonstans mittemellan Svenska Akademien och Liseberg.
En plats på maktlistan medför en rad materiella förmåner.
I våras var det en man som hette Örjan som försökte bjuda mig på snus (Göteborgs rapé) utanför Kville Saluhall.
Jag tackade nej. Ty med makten följer också ansvaret att avböja otillbörliga förmåner.
Kanske hade jag trots allt räknat med att mitt år på maktlistan skulle vara lite glamorösare. Jag hade väl trott att det skulle vara lite som Miss Universums segerår med en myckenhet bandklippning och filmpremiärer i simbyxor.
Nu går jag här under årets sista skälvande veckor och väntar på att efter årsskiftet åter nedsjunka i anonymitetens grå och kalla Marianergrav.
Men det där med snuset i Kville var ett fint ögonblick.
I ett helt annat ögonblick – det ögonblick då jag skriver dessa rader – skumnar himlen i ett kaféfönster vid Karl Johansgatan. Spårvagnarna halkar under spretiga trädkronor, och på trottoaren spatserar en katt försiktigt för att inte blöta ner tassarna.
Nu ser jag en lätt berusad man snedda över spårvagnsspåren mot Gamla varvsparken. Han är klädd i skidgensare och toppluva och sandaler. Göteborg är vackert när det mörknar. De närmaste veckorna ska jag äta små pepparkakor, men jag ska undvika vegansk aladåb.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
