Sture Hegerfors, i dagarna firar du 50 år som tecknare av Göteborgs-Postens PS-ruta. Förr i tiden hade nästan varje tidning en daglig teckning som kommenterade någon aktuell händelse. Känner du dig som siste man på bastionen?
– Jag brukar snarare se det som att jag är en av de sista entusiasterna. Förut fanns ju Ströyer i DN, Staffans stollar i Expressen och Sebastian i Kvällsposten. Det där är mitt gäng. Det är dom jag har lärt mig av. Och Torvald Gahlin med ”Salon Gahlin" i DN, han var kanske inte så dagsaktuell. Men han var filosof, så jag vill gärna känna att jag är befryndad med honom. Och i Göteborg fanns Gunnar Wallin med JäJä-hunden i GT. Och Kroll. Och i GP fanns ju Osvald Billing med Dagsens sanning,
Var det aldrig någon annan tidning som försökte värva dig?
– Jo, när Staffans stollar hade slutat i Expressen ringde Bo Strömstedt till mig. Jag tackade nej. Sicken tur. Både för mig och för Expressen. Jag är lite för göteborgsk och de klarar inte vitsar i Stockholm.
Vi sitter i detta nu på Paley’s och smuttar på varsin förvånansvärt stor kaffekopp. Det var du som valde den här platsen. Är den PS-mässig?
– Nja. Det är ett bra spaningsställe för göteborgskt folkliv. Till det duger förstås också Tvåkanten och Parks veranda. Men egentligen är jag ingen sån där spanande journalist. Eller rättare sagt: jag bedriver mina spaningar på andra sätt.
Vi måste ju tydligen prata lite om PS-rutan som firar 50 år. Jag har hört en historia. Jag har hört att GP:s chefredaktör Lars Hjörne hösten 1972 bad dig att hitta en dagstecknare. Sedan återkom du och sa ”jag hittar ingen, jag får göra det själv”. Handen på hjärtat. Letade du verkligen så noga?
– Då, alltså i början av 1970-talet, var jag etablerad som något slags specialist på bild och text. Det var då det började komma nyhetsgrafik. Jag snackade om det verbovisuella språket på reklambyråer och tidningsredaktioner. Lars gjorde ju rätt som vände sig till mig. Vem annars skulle han vända sig till?
Men letade du verkligen överallt?
– Jag letade verkligen. Det var inte min hemliga plan att jag skulle ta uppdraget själv. Jag hade inte tecknat på tio år. Jag hade inte tänkt att jag skulle teckna mer. Jag pratade med reklambyråer och sa att GP behövde en tecknare som kunde kommentera dagskrönikan. Och det fanns ju ett tiotal tecknare som hade klarat galant att teckna själva teckningen. Men de kunde inte hitta på något innehåll. För det ändamålet skulle man i så fall behöva en copywriter. Men de tjänade ju redan så mycket pengar på reklam. Så jag sökte med ljus och lykta. Men det visade sig vara en rätt sällsynt talang att både kunna teckna och skriva.
Har du några svaga sidor?
– Massor!
Vilka då?
– Jag är till exempel väldigt lat.
Sådant går att kontrollera omedelbart nuförtiden. Här på min smarta mobiltelefon kan jag hitta Kungliga Bibliotekets bokdatabas Libris. Namnet Sture Hegerfors rymmer 193 poster. Det tyder ju inte på nån större lättja.
– Men jag tycker att det går många timmar varje dag då jag inte gör något.
Vad gör du när du inte gör något?
– Läser. Jag har förresten nästan slutat läsa romaner. Däremot läser jag biografier. Det är nog en ålderssak. Och så läser jag om klassiker. Hemingway. Jag har nyss läst om ”Och solen har sin gång”. Fantastisk bok. Och Sven-Erik Liedmans ”I november”. Och den här. Titta på den här boken. Vågar jag låna ut den till dig?
Det vågar jag inte svara på.
– Det är en liten kåserisamling som Stig Järrel har redigerat. Där finns bland annat Jolo, Bang och märkligt nog Nacka Skoglund. Bang är överlägset bäst. Rentav bättre än Jolo. Jag mindes inte att hon var så fruktansvärt bra. Du borde läsa den. Är du säker på att jag inte kan låna ut den till dig?
Faktum är ju att du hade haft en förhistoria på GP redan i början av 1950-talet.
– Jag hade gjort min första teckning i GP som trettonåring. Det var 1951. Det är häpnadsväckande att Världens gång-redaktören Holzhausen, som visste att jag var tretton år, tog in mina teckningar. Han var säkert van vid att de som kom upp till honom var lätt alkoholiserade gubbar. Han hade till exempel några danska tecknare. Och där kom jag som välkammad trettonåring.
Och sedan?
– På 1960-talet blev jag serieexpert och mångsysslare. Jag skrev till exempel noveller till tidskriften Tidsfördrif. Den gick i konkurs, men jag hoppas väl att det inte var på grund av mig. Så bodde jag i Stockholm i några år. Och från och med slutet av 1972 blev det PS i GP.
Vad kunde man skämta om 1972 som man inte skämtar om i dag?
– Jag känner faktiskt att det rätt ofta är sig likt. Det fanns ett företag som hette Jofa. Man tillverkade ishockeyhjälmar. Jag gjorde en PS-ruta om ”Jofas” vittnen. Många blev upprörda. Då förstod jag att man inte kan skämta om religion. Det är för många som tar illa upp. För dem som har en stark tro är det förstås hemskt. Och jag är ingen Voltaire. Jag försöker vara snäll. Däremot tycker jag att det går bra att vara elak mot fotbollslag.
Försöker du undvika att vara elak?
– Ja, när det gäller vissa ämnen. Till exempel religion. Sedan kan ju ingen längre skämta om exempelvis ras och det är väl i princip en utveckling till det bättre.
Får du arga brev?
– De argaste breven fick jag under Watergateaffären så det är längesedan. Det var roligt att teckna Nixon, med näsa och allt. Då blev Nixons supportrar väldigt arga. Den typen av makthavare åtnjuter ett slags automatisk respekt som lätt gör journalistiken för hövlig. Därför var det en otrolig triumf när Nixon åkte dit. Det tyckte jag var skönt. Jag fick rätt. PS fick rätt.
Du sitter i dessa dagar och tecknar en förstasida till Göteborgs-Posten. Alla som kommer att läsa denna text har sett din tecknade förstasida. Men i detta nu, när vi sitter på Paley’s med våra väldiga kaffekoppar, har jag inte sett den. Blir den bra?
– Det vågar jag inte svara på. Det är ett sånt fruktansvärt ansvar att teckna en egen förstasida. Jag har hållit på i flera veckor. Jag är helt slut. Det är verkligen en pärs. Det är som de säger i näringslivet ”utmanande”. Och läsarna kommer väl att få en chock.
När började du med tipstack?
– Den som började tipsa mig på allvar var en målarmästare i Mölndal. Han satte igång nästan direkt. Annars får ju alla skämttecknare tips. Gahlin fick tips. Engström fick tips, som han hanterade kongenialt. Wallin och Kroll fick också tips. Men jag är väl den ende som konsekvent har tackat för idéerna. Det där med ”tipstack” är nog det mest geniala jag någonsin har gjort. Numera konkurrerar tipsarna med varandra. Länge ledde Anders Nielsen. Men nu har ”Hasse B. före detta Mölndal”, tagit över. Mina tipsare är helt ovärderliga.
Har du aldrig haft idétorka?
– Det var längesen. Men i början såg jag på tv och köpte alla kvällstidningar och läste och prickade för och letade systematiskt. Det går om man går in för det. Det är ett lite konstigt sätt att läsa tidningar på det där sättet. De flesta människor läser ju inte tidningen för att leta efter roliga idéer. Men när det är ens jobb gör man så. Hur gör du själv?
Ungefär likadant. Har du roligt?
– Ja. Jag är väldigt glad över detta. Jag trodde ju inte att detta skulle bli min livsbana att vara dagstecknare. Jag skulle ju bli författare av äventyrsromaner. Jag skulle göra Helgonetartade tv-serier. Men det finns ju så många som gör det och är fantastiska. Men att sitta i Göteborg och göra Göteborgshumor är det inte så många som gör. Det är en exklusiv syssla.
I en intervju någonstans berättade du att Andesson och Läling delvis hade inspirerats av två sympatiska, slagfärdiga och lätt alkoholiserade figurer som kallades Slåmpen och Ekorren.
– Ja, de var vänliga och lite nedgångna. De var på något sätt produkter av fotbollen. Det småsöps i de lägre seriesystemen.
Varför behövdes Andesson och Läling?
– Det kom så mycket vitsar som jag inte kunde kanalisera. Jag kände att jag behövde några fasta figurer. Men jag var trött på Kal och Ada. Då kom de där två gubbarna i min skalle, som en uppenbarelse. Jag har ingen aning om varför de kallas Andesson och Läling. De bara kom, som ett blixtnedslag.
De gjorde succé.
– Ja, och jag har fått rätt många reklampropåer genom åren. Det har funnits klädhandlare som velat använda Andersson och Läling. Det har de inte fått. Men jag har låtit Andesson och Läling vara lite samhällsnyttiga, till exempel när det gäller Renova eller spårvägen. Men jag har aldrig låtit Andesson och Läling bli kommersiella. Det kommer aldrig att finnas någon krog som heter Gyllene Grodan.
Lälings näsa har blivit längre med åren.
– Ja, det känns nästan som ett Pinocchiosyndrom. Men jag tror inte att Lälings näsa växer för att han ljuger. Jag tror att den växer för att han vitsar.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss säga att arkeologerna om 2 000 år hittar PS-rutorna. Det är det enda som spår som finns kvar av Göteborg. Vilket Göteborg skulle man då kunna ana av de bevarade teckningarna?
– Framför allt skulle nog arkeologerna tycka att de där gamla göteborgarna formulerade sig knepigt. Men man skulle ju se rätt många byggnader i teckningarnas bakgrunder. Och man skulle få lära sig att de här byggnaderna hade skojiga namn. En del vitsar skulle förstås överleva. Men du och Ina Lundström har ju sagt i det där radioprogrammet att vitsarna ska bort från Göteborg.
Du menar GP:s Göteborgshistoriska podd Bröta på.
– Just den. Ina Lundström och du kom överens om att ta bort alla vitsar.
Gjorde vi?
– Jodå. Men jag vill inte ta bort vitsarna. Däremot är jag trött på de göteborgska anekdoterna. Såna där som börjar med ”Kal stod å hängde vid Järntorget.” Jag gillar inte sånt längre. Men vitsarna roar mig fortfarande.
Varför är vitsar roliga?
– Viveca Lärn sa en så bra grej om det där. Hon sa att så fort man analyserar humor försvinner humor. Jag tror att hon har helt rätt. Humorn tål inte för mycket analys. Det är en känslosak. Framför allt tål inte vitsen analys. Eller rättare sagt: den hinner inte analyseras. Den är alldeles för kvick.
LÄS MER:Recension: ”En rolig historia” – av Sture Hegerfors
LÄS MER:PS fyller 50 år – här är de 15 roligaste skämten
LÄS MER:Nya jättedåliga vitsar från läsekretsen
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
