"I enklare thrillers brukar hjälten ofta bli instängd i en källare, som bovarna sedan sätter under vatten", skriver Sten Selander i essäboken ”Stränder” (från 1951). Till slut "står han, uppklängd på några lårar, med huvudet nätt och jämnt över vattenytan, och andas genom en spricka, som ett nådigt öde har placerat i väggen".
Situationen "erinrar onekligen om det läge, Sverige befinner sig i nu, anno 1943. Den spricka varigenom vi andas heter Göteborgs hamn", lägger Selander till.
Vilken vacker bild. Man blir nästan lite avundsjuk.
Bovarna i det här sammanhanget är förstås de politiker som under 30-talet inte klarade av att hantera Hitler och hans anhang. Och hjälten är den svenske sjömannen, han som riskerade livet på havet under de svåra krigsåren.
I texten står Selander på "den nya högbron över Göta älv... en svidande kall januaridag... men märker ingenting av den sotiga, oljiga brådska man minns från de stora hamnarna förr i världen."
Den "nya högbron" syftar förstås på Göta älvbron som var färdig 1939. De "väldiga ångarna" som Selander ser ligga stilla vid kajer och varv, är instängda av andra världskrigets blockader och våldsamma sjödrabbningar.
I vår tid är ju alla större fartyg borta från de inre hamnarna och ångare är numera museala rariteter.
"Men ändå lever hamnen", fortsätter Selander. "De majestätiska lastångarna, som kantar kajerna i Frihamnen... är lejdbåtar i full krigsmålning, med de svenska färgerna och fartygets namn i jättebokstäver överallt... och de är alla vitmålade."
De lejdbåtar Selander syftar på är en del av den sjötrafik som ändå kunde upprätthållas. Framför allt försågs nationen på det viset med olja som ju behövdes för att hjulen skulle snurra och "vevstakarna arbeta i verkstäder och fabrikshallar, på lastbilar och lok".
Sjömännen är viktigare än "rikets betrodde män", skriver Selander. Värst är minorna, "de förintar i blindo... med sin ladding av ofärd och stupid ondska".
"Förtvivlan grep honom, men han vågade inte låta överväldiga sig av den, ty hans situation var alltför hopplös. Han höll sig uppe med lätta försiktiga tag, sparande och liksom vilande mitt i simtagen."
Krigets båtar är nedsläckta under gång men lejdbåtarna har "belysning och lampor tända ute på de mörka haven" och de "kunde gott symbolisera Sverige, som i det förmörkade Europa ligger där, upplyst och skenbart sorglöst."
Selander vänder också upp och ner på en annan symbol som kriget slog sönder. "Sagans, äventyrets, den gyllene romantikens farkost" är numera inte ett seglande skepp som tar sig fram för fyllda segel utan en "sotig trampångare, som går med sina frakter av nödvändiga varor". Men ofta nog blir båten "sprängd i luften av en blind mina".
I en stark novell berättar Harry Martinson om en sådan explosion (i samlingen ”Verklighet till döds”). Berättelsen handlar om en sjöman som hamnar i vattnet vid en sprängning medan kamraterna ror bort i mörkret. De i livbåten hör inte hans rop.
Han befinner sig i Atlanten, 200 mil från Azorerna. "Förtvivlan grep honom, men han vågade inte låta överväldiga sig av den, ty hans situation var alltför hopplös. Han höll sig uppe med lätta försiktiga tag, sparande och liksom vilande mitt i simtagen."
"Livet är segt just när allt hopp är ute och krafterna kunna av självbevarelsen nästan ransonera sig själva." Mot slutet tycker han att havet förvandlas till en brunn. Han försöker få tag i kanten men brunnen följer med när han simmar, får han för sig, och kanten förblir utom räckhåll.
Han försöker "samla sig liksom till ett vattensprång" men kommer inte ur den drivande brunnen. Den driver med, tycker han. En vitsippsäng glider förbi, för hans syn. Och så sjunker sjömannen till slut, "som ett lod rakt ner".
Uppgifterna om hur många svenska sjömän som dödades under andra världskriget är osäkra. 262 handelsfartyg gick förlorade, minsprängda eller torpederade och cirka 1 800 sjömän miste livet, meddelar en källa.
För att hylla dem som drunknade eller dödades av bomber, minor eller torpeder står ett monument ett stenkast från barken ”Vikings” ankarplats. Det är ett bastant skrov i järn som föreställer två livbåtar, fastkilade i varandra och uppträdda på åtta, drygt fem meter långa cementpollare. De bildar ett stativ som placerats på en rondell av gatsten.
Man kan krypa in i monumentet. Då får man väl inte drunkningskänslor men har man de upp och nervända båtarna ovanför sig så påminns man ju mer direkt om de drabbades öden.
På en huggen stenplatta tackar Sverige "sitt sjöfolk för dess insats under ofärdsåren 1939-1945". Men då, när det begav sig, behandlades många sjömän okänsligt och hjärtlöst av myndigheterna. När de äntligen kom hem efter kriget möttes de av kronofogde, polis och skattmas. De hemvändande hade ju varken deklarerat, gjort militärtjänst eller betalat sina räkningar! Länge togs inga hänsyn till att de varit isolerade i främmande land. Man baxnar.
Krigsseglarnas minnesmärke är gjort av Lars Kleen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
