En debatt om vuxenhet pågår. Eventuellt. Jag vet inte riktigt, för debattörerna verkar inte ha läst varandra. Och då är det väl ingen debatt. Denna debatt pågår (eventuellt) bland annat i Expressen och Svenska Dagbladet. Horace Engdahl får några dagsedlar, men det tål han ju. Inga svenska kulturdebatter genomförs utan att Horace Engdahl får några dagsedlar.
Det handlar om när kvinnor anses vara vuxna. Min nyårspresent till Göteborgs-Postens ansvarige utgivare är att jag inte tänker återge argumenten i denna debatt.
Jag är glad att jag inte är ung kvinna.
I stället har jag under julhelgerna färdats (försiktigt) med spårvagn mellan Hisingen och Fastlandsgöteborg medan jag har tittat ut i det landskap som vanligen har varit blötgrått.
Det var 2021 års vackraste resa: båten i dimman, kranarna på Lundbystrand som stora vadarfåglar.
Göteborg behöver doppas i vatten ibland för att vara sig självt.
Dessa dagar av krypdimma vid Gropegårdsgatans betongsuggor och Wieselgrensplatsens gröna plåt är den sanna göteborgska vintern. Det är så här det ska vara. Allt annat – snö och blåa himlar – betraktar jag som främmande exotism och osund inställsamhet.
Dagen före julafton klöv jag denna luftburna väta – det kändes som om jag lämnade en kontur efter mig – och gick till Lindholmen och tog båten till Stenpiren. Det var 2021 års vackraste resa: båten i dimman, kranarna på Lundbystrand som stora vadarfåglar.
Bakom mig på båten satt två kvinnor. De var virade i halsdukar upp till kindknotorna. De tog en stund innan jag förstod vad de pratade om. De hade upptäckt rasfördomar i barnens luciatåg på dagis. Det var något med pepparkaksgubbarna. Dessa två mödrars upprördhet glödde majestätiskt och spred julstämning över hela Älvsnabbens babordssalong. Det är alltid rogivande att lyssna till utskällningar om man inte själv står i skottlinjen. Jag satt i det stilla sjögunget och mer anade än såg Stenpiren nalkas och jag tänkte på pepparkaksgubbarna och funderade väl lite över om pepparkaksgubbarna egentligen är problemet i ett evenemang som präglas av att alla svenska femåringar årligen framträder som ett stiliserat men dock fullt igenkännligt fackeltåg i regi av Ku Klux Klan, inklusive strutmössorna. Men så saknar jag också all fallenhet för moderna identitetspolitiska frågeställningar.
Upprymd över detta gräl fortsatte jag min vandring genom Julgöteborg.
När jag stod i bokhandeln i Nordstan och bläddrade i det stora kartverket över Göteborgs historia kom två tonåringar. De odlade varsitt ängsligt skägg. Det såg ut som om de hade dragit ut varje strå med hovtång. Den ene sa:
– Jag hinner inte. Jag ska träffa Wilma nu. Hon står vid hållplatsen.
– Hon får vänta. Vi måste kolla om de har Jo Nesbö.
– Nej, jag måste gå till Wilma nu.
Jag stod med huvudet i kartboken och insåg att ännu ett gräl var under uppsegling.
Ynglingen som letade efter Jo Nesbö sa med ett tonfall som bara den med överlägsen retorisk slagstyrka kan kosta på sig:
– Du väljer väl inte din tjej före din bästa kompis?
Det var antagligen menat som en retorisk fråga. Men han fick ett svar. Han fick ett svar som följdes av en så lång tystnad som överhuvudtaget kan tänkas i en bokhandel dagen före julafton.
– Jo … jag gör faktiskt det.
Sedan gick han. Kamraten som letade efter Jo Nesbö följde slokörad efter. En halvtimme senare såg jag dem igen, mitt på Nordstadstorget. Flickan som kunde antas heta Wilma gick först. De unga männen gick efter. De bar pappkassar och lådor. De hade klivit in i bokhandeln som pojkar och lämnat den som män. De är också värda en kulturdebatt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
