Lars Vilks åt en wienerschnitzel på Kometen. Det var en fredagskväll i september år 2011. Jag tror att det var år 2011. Lars Vilks satt i ett hörn längst in, mittemot bardisken, i nära anslutning till köksdörren. Jag gissade att det var livvakterna som hade valt platsen. Därmed var han osynlig från fönstren mot Vasagatan, och han kunde vid behov snabbt föras i säkerhet via köket.
Jag minns denna kväll eftersom jag då fick höra det bästa uttalande som jag någonsin har hört om begreppet yttrandefrihet.
LÄS MER:Lars Vilks död – en tragedi
Livvakterna satt förresten vid bardisken. Det var två polismän, en aning medelålders och lätt avrundade under kavajerna. De tittade dystert på varsitt stort glas isvatten med en liten citronskiva. Citronskivorna fullbordade hånet. Dessa två glas isvatten var mycket sannolikt de enda i sitt slag på Kometen denna kväll.
Ty det var bokmässa. Kometen var full av författare och förläggare. Arbetsfördelningen var sådan att författarna huvudsakligen drack och förläggarna huvudsakligen betalade. Det är den gängse fördelningen, stadfäst vid författarförbundets grundläggande år 1893.
LÄS MER:Polisen: Inget tyder i nuläget på attentat
Lars Vilks var den i särklass största celebriteten på Kometen denna kväll år 2011.
Allteftersom stämningen framskred vid borden började de andra skriftställarna högst händelsevis – som om de bara ville sträcka på benen eller betrakta inredningen – göra små ronder till Kometens inre för att liksom betrakta Vilks. Jag satt i en bra vinkel och såg dessa ronder. Jag såg också livvakterna. De kurade vid sina enorma isvattensglas och betraktade uppmärksamt och dystert denna fryntliga trafik av fladdrande luggslitna litteratörer.
Efter en stund var det någon som hälsade på Vilks. Han tittade skyggt upp. Sedan kom den första selfien. Efter en halvtimme började dessa fotografier med Lars Vilks och Kometens wienerschnitzel att dyka upp på Facebook.
Det var oundvikligt.
Jag minns att jag kände en lätt sjunkande känsla i magtrakten när någon höll en telefonskärm framför mitt ansikte och visade bilden på Lars Vilks och wienerschnitzeln följt av en svärm av blå tummar och glada ansikten.
LÄS MER:Lars Vilks var klickens folkliga konceptkonstnär
Det var en inte odelat angenäm känsla att befinna sig i en lokal tillsammans med en man som levde i ständigt hot om att skjutas, bombas eller brännas. Och denna information hade just förmedlats – åtminstone teoretiskt – till några miljarder människor, varav åtminstone några kunde antas vara onda.
Detta tal för yttrandefriheten på exakt tio ord var det bästa jag hade hört i branschen.
Jag satte mig bredvid livvakterna i baren. De tittade slött och fientligt på mig. Jag frågade om det verkligen var lämpligt – ur så att säga polisiär synvinkel – att berätta för hela världen att Lars Vilks i detta ögonblick åt schnitzel på Kometen i Gothenburg Sweden.
Den ena polismannen brydde sig inte om mig. Han tittade på Vilks. Den andra polismannen tittade länge på mig, tung och dyster. Isvattnet såg sorgligt blekt ut. Han var lite skäggig. I sin raggiga kutryggighet påminde han om en gammal sjubbskinnspäls som hade hängts slarvigt över en galge. Han samlade sig till ett uttalande. Det kom till slut:
– Lämpligt? Det är ju för faen hela poängen med alltihop.
Sedan tittade han ner i isvattnet igen. Intervjun var slut.
Jag gick och satt mig vid min crème brûlée och insåg långsamt att denna argsinta polis bättre sammanfattat yttrandefrihetens villkor än någon debattör som jag hört på Bokmässan under de senaste 25 åren.
Detta tal för yttrandefriheten på exakt tio ord var det bästa jag hade hört i branschen.
Att han och kollegan drack sitt dystra isvatten just för att yttrandefriheten skulle kunna användas. Att de inte hade några planer på att omintetgöra detta arbete i demokratin Sveriges tjänst genom att en fredagskväll klockan 23.37 på Kometen sätta igång och begränsa yttrandefriheten.
LÄS MER:Kontroversielle konstnären Lars Vilks gick alltid på tvärs
De bevakade Lars Vilks dygnet runt för att yttrandefriheten skulle användas, inte för att den inte skulle användas.
Jag har sedan dess tänkt på de två livvakterna på Kometen ungefär en gång i månaden. Jag har tänkt på dem varje gång jag har hört eller sett någon beskärma sig över att Vilks livvaktsskydd har varit slöseri med skattemedel.
I sådana diskussioner saknar jag sura polismän och isvatten.
Det finns ingen bättre användning av skattemedel än försvaret av grundläggande demokratiska rättigheter. För Lars Vilks blev priset högst. Han betalade det för sin egen skull, men också för min skull. Jag ångrar att jag inte bjöd honom på en öl på Kometen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
