Jag åt kolja på Eggers – och utanför stod en snål marssol över Drottningtorget – när en medelålders redaktör mitt emot mig yttrade, helt naturligt, frågan:
– Vad är typiskt göteborgskt?
Ja, vad är Göteborg? Jag har ägnat oproportionerligt mycket av mitt vuxna liv åt att fundera över frågan. Min familj brukar säga: när gick det snett?
Ändå ertappade jag mig själv med att över koljan ha oväntat stora problem med att besvara frågan.
Elvaåringarna klättrade upp och förlorade ett pekfinger.
Den vetgirige redaktören (som förtärde sin kolja fermt och expeditivt) var bördig från Borlänge. Borlänge är värt ett svar. Vad är typiskt göteborgskt?
Jag försökte först med vitsarna. De tecknar ett porträtt av Göteborg såtillvida att de är inlåsta i halvseklet mellan 1915 och 1965. Ingenstans i Göteborgshumorn antyds att det existerar någon tid före eller efter dessa tidpunkter. I historier om Kal och Ada är alltid Götaverken biggest in the world och Gais eller Blåvitt vinner allsvenskan och Greta Garbo kommer med ”Kungsholm” och eskorteras iland av polismästare Fontell och Osborn cyklar till Heden och söker jobb hos Cirkus Schumann:
Direktör Schumann: Vad kan ni?
Osborn: Jag imiterar fåglar.
Direktör Schumann: Vad gör ni då? Flyger ni? Sjunger ni? Visslar ni?
Osborn: Jag äter brödsmulor.
Men det finns inga Kal och Ada-historier där Beda har problem med wifi. Det finns inte ens historier om mikrovågsugnar.
Som envar kan se förde mig detta svar egentligen inte närmare någon klarhet om det typiskt göteborgska.
Jag försökte mig då, över koljan, på en historisk exposé.
På 1600-talet var Göteborg en fästning i leran. I bärstolar kånkades holländska köpmän med pipkrage. På Otterhällan fanns det ottrar, det vill säga uttrar.
På Karl XII:s tid var Göteborg demoraliserat av krig och mafiosos och Lasse i Gatan och fyllerister och papegojor och värjdueller.
I slutet av 1700-talet brann det jämt. Rundmagade skotska järnhandlare bodde vid Stora Hamnkanalen och drack portvin till frukost och soldatproletariatet sov dåligt på ruttna halmmadrasser i rucklen vid Kvarnberget.
På 1800-talet var bomullsspinnerierna fulla av kvinnor och barn som var bra på att pilla bort bomullstussar som fastnat i drivremmarna i taket. Elvaåringarna klättrade upp och förlorade ett pekfinger.
Och inte förrän ungefär 1915 blev Göteborg den där rykande och slamriga industristaden där Osborn gick till direktör Schumann och sökte jobb som fågelimitatör.
Men vad var typiskt? Det gick verkligen inget vidare för mig på Eggers.
Nä, sa jag över kaffet, jag kan inte.
Sedan berättade jag den där historien om ingenjören på Vägverket som jag intervjuade 2001 och som sa att ur ett strikt vägbyggarperspektiv var Göteborg inte primärt en stad utan ”lågpunkt i ett träsk”.
Det förde inte frågan framåt.
Jag gick sedan ut från Eggers, över Drottningtorget och hade ett ärende på Centralstationen och när jag klev in under valven bestämde jag mig för att jag skulle ställa mig på kompassrosen i golvet och det första som jag hörde någon människa säga skulle vara typiskt göteborgskt år 2022.
Men det första någon sa var:
– 49 kronor.
Det andra var en kvinna som sa:
– Jag var med i viktklubben i två månader. Men jag gillade korv för mycket.
Jag arbetar vidare med frågan.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
