Det är lite oklart hur fixeringen började, men den involverade tidigt den kulinariska historikern Edward Blom och den har fått min äkta hälft att envist leta efter en brännvinskantin i flera år nu. Det positiva med denna specifika hobby är att vi numera delar lusten att besöka loppisar. Det negativa är att det verkar tämligen utsiktslöst att hitta en sådan tingest som han är ute efter. Så här beskrivs den i enkla ordalag (det vill säga när han inte överfull av entusiasm lägger ut texten):
”Den ska vara rund och ha tre tappar, alltså tre kranar, så att man kan ha olika brännvinssorter i den. Helst inte för dyr, men gärna i nysilver så att den inte oxiderar.”
Lamslagen av fräckheten protesterade jag inte.
Anyone? Edward Blom har en såklart, men den håller han nog ett krampaktigt tag om själv, och än så länge har kontakten med honom endast gett utdelning i form av ett tips om att ställa frågan på gamla hotell. Sannolikheten att kantinen, om den hittas på ett sådant, i så fall skulle vara till salu är nog liten men, visst, allt har en prislapp. Riktigt var gränsen går för den här jakten har vi inte diskuterat, maken och jag. Med risk för att döda vårt nya gemensamma intresse för loppisar låter vi det vara osagt. Istället har vänner engagerats, loppisarnas Mecka (Limmared) besökts ett par gånger och otaliga små dolda loppisar på vår svenska landsbygd plöjts denna sommar. Herregud vad mycket … saker ... vi beskådat. Hur mycket porslin finns det i världen egentligen? Behöver det någonsin produceras något nytt, är frågor vi ställer oss i trånga stugor, hukande under sneda tak, försiktigt skridande mitt i gångar, görande oss så smala vi kan för att undvika att behöva köpa något trasigt som vi verkligen inte vill ha ens om det vore helt.
Självklart har vi också fyndat. Små tallrikar i Dalsland. En ampel på vischan utanför Borås. Där blev jag dock blåst på en tia, för gubben rev snabbt av prislappen där det stod 30 kronor och slängde den, medan han slog in 40 kronor på sin miniräknare (oklart varför han använde miniräknare eftersom jag endast köpte ett föremål av honom) och sa:
– Då blir det 40 kronor.
Lamslagen av fräckheten protesterade jag inte. Så ville jag också gärna ha den där ampeln. Man skulle rent av kunna påstå att jag behövde den, för att ersätta en likadan som gått sönder därhemma.
Brännvinskantinen har dock lyst med sin frånvaro. Meddelanden som kittlat spänningen har dock kommit från vänner på färd genom Sommarsverige: ”På hemväg såg jag den: brännvinskantinen! Den kan bli lite svår att få loss dock för den står i lilla ateljén hemma hos Carl och Karin Larsson i Sundborn. Och den hade faktiskt bara en pip. Frågan är också ställd på loppis i Skattlösberg, men tyvärr.”
Ansträngningarna är såväl beundransvärda som uppskattade. Och med risk för att jag kommer att sakna själva jakten på brännsvinskantinen sprider jag nu ordet vidare, fullt medveten om att här kan trilla in tips från hjälpsamma VG-läsare. I vilket sammanhang vi sedan förväntas dricka tre sorters brännvin ur tre tappar kan med fördel förbli en olöst gåta.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
