Pappersbruk.
Pappersbruk. Bild: Jerry Lövberg

Tyko: Jag kommer ut som en pappskalle

Nördigare kan man knappast bli.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag har upptäckt en ny favoritdryck: vitt mullbärste. Det smakar som en mjuk kram, runt och djupt. Mulligt helt enkelt.

En morgon satt jag i godan ro med min papperstidning och drack mitt mullbärste när jag fick syn på en intressant artikel om papperets historia.

Genast kastades jag in i det förflutna. Långt bort till en helt annan tid. Då jag själv också var en en helt annan individ.

Faktiskt så långt bort att det idag inte kan göra det minsta att komma med ett personligt avslöjande. Alltså, jag kommer nu ut som en före detta medlem i Pappershistoriska sällskapet.

ANNONS

Så var det sagt. Nördigare kan man knappast bli. Jag var en pappersskalle som besökte Lessebo handpappersbruk och fick lära mig att guska och allt om vattenstämplar.

Anledningen till intresset var antagligen att jag ett par somrar hade arbetat på pappersbruk. Jag är alltså själv en gammal pappersarbetare, bland annat på Slottsbrons bruk i Värmland. Numera är det rivet och finns bara på papperet. Orten är för övrigt mest känd för att det var härifrån Sven-Ingvars kom.

Jag kan en del om papperstillverkning, till exempel att det inte är sulfit som luktar skit och sulfat som luktar mat, utan tvärtom. Fast den som var beroende av lukten för sitt jobb tyckte att allt luktade underbart.

En period i början på 70-talet jobbade jag treskift på Papyrus i Mölndal. Jag började i slipen som man skulle mata med stora trästubbar från en bröte i en container. Iskalla för det var vinter. Hårda bud.

Sedan arbetade jag upp mig till den andra änden av tillverkningen, ”klippen” där pappersarken skulle lyftas och läggas med millimeterprecision på en lastpall. Det var jag och två jugoslaver.

Förlåt en fråga, läser ni detta i en papperstidning? Jaså, på en skärm. Inte undra på att det inte längre luktar illa i landets småorter.

ANNONS

Å andra sidan finns det några bruk kvar. Minns ni när datorerna kom och det sas att vi nu skulle leva i det papperslösa samhället? Det kan mycket väl ha varit en felspekulation för idag mal skrivarna ut A4 efter A4 i en ständig ström.

Möjligen lever vi i det sedellösa samhället. Men framförallt i det sedeslösa.

Apropå alla dessa skrivare berättade kåsören Emil Jensen i Gomorron världen om en skrivare han haft i 18 år och som började bete sig underligt. Trots att den var avstängd – och med sladden utdragen – började den ändå plötsligt skriva ut på nätterna.

Jag trodde att alla skrivare var konstruerade att bete sig lite självsvåldigt. Min skriver ut när den vill, inte nödvändigtvis när jag vill.

I det senare fallet hjälper det inte att jag sätter i sladden. Jag har alltid otur med apparater. Med det mesta egentligen. Ekonomi ska vi inte tala om. Jag är en sådan som lägger alla aktier i samma papperskorg.

Nåväl, jag fortsatte att dricka mitt te och läsa artikeln. Där fick jag veta att det första papperet tillverkades i Kina på 100-talet e.Kr.. Av mullbärsträd!

Mottag årets första: Tallyho!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS