Staden är insvept i gråkall dimma. Trots att jag inte absolut behövde det, har jag varit ute och köpt filmjölk. Jag har gått över gatan och hem igen. I stället för att sedan, som planerat, plocka ner spridda tomtar och julbelysning har jag hamnat i soffan framför Netflix.
Vanligtvis är jag rätt bra på att ta mig själv i hampan, men det här vädret är bara för mycket. Det får bli en sådan där dag. Med stor ansträngning lyckas jag byta till SVT play: Ett program om Shakespeare. Han hade det betydligt tristare konstaterar jag, omgiven som han var av pest, gyttja, våld och död. William skapade odödliga verk och här halvligger jag i en varm lägenhet, klagar på vädret och försöker åstadkomma ett kåseri. SMHI appen har lovat mig solsken, men det har uteblivit.
Min försvarsvilja väcks när dimman hotar invadera min stadsdel.
Jag far in till centrum. Där vänder det! På väg till frisersalongen träffas jag av en solstråle. Strålen tar sig via ögonen ner i magen och sprider sig i hela kroppen. Livet kommer åter. Efter klippningen går jag och min frisyr en rundtur på stan utan annan mening eller mål än att umgås med solen. Samma stjärna som jag svor ve och förbannelse över när jag var på resa i Andalusien i höstas är nu det jag älskar mest. Den gnistrar i trädkronorna, blänker i skyltfönstren och speglar sig i kanalen.
På vagnen, när jag ska hem, möter jag dimman igen. Vi kör rakt in i den grå väggen samtidigt som vi passerar det som för länge sedan var biografen Kaparen. Dimman är tjock som välling och kladdigt kall som en torsk på is i fiskdisken. Den lägger sig som en plastfilm över ansiktet samtidigt som den tränger in i kropp och sinne. Som Morran är den, en sådan där person som påverkar en hel grupp med sin blotta närvaro. Skämten och leendena dryper iväg in i hörnen och tystnaden sprider sig.
Det krävs moteld! Min försvarsvilja väcks när dimman hotar invadera min stadsdel. Och jag har ett system, nämligen mitt eget solsystem. Jag fick det av min son i julklapp. Det hänger i vardagsrummets tak. I mitten finns den där, solen. Naturligtvis är mobilen inte skalenlig vad gäller proportioner eller avstånd, då hade den ju inte rymts i hela stadsdelen, men den är fin. Jag gillar att Pluto får vara med, för så fick jag lära mig att det ska vara av magister Forsell på mellanstadiet. Det bra att bli påmind om att solen finns där ändå, att det bara är något som har lagt sig emellan. Men den där direkta effekten, den kräver solens verkliga närvaro: Den där lilla värmen man kan känna på ryggen någon gång i slutet av februari, eller det ljumma sammetsmjuka hos en nedgående augustisol.
Kaparen dyker upp i minnet igen. Jag såg bara en enda film där och konstigt nog var det ”Borta med vinden”. Konstigt därför att filmen redan då var urgammal och jag kan inte förstå varför jag och min kompis tog oss ända ifrån Mölndal för att se den. Kanske är det för att det hela var så udda som jag minns det så väl, eller så ligger förklaringen i att byggnaden är så speciell? Fastigheten har inrymt såväl Posten som Konsum och för närvarande hyser den en pizzeria som gör sitt bästa för att verka märkvärdig, men ändå tydligen behöver sälja billig starköl om jag inte är felunderrättad.
Plötsligt får jag kraft från ingenstans och sätter igång med att plocka ned adventsstaken och andra julpryttlar: julhunden som dottern gjort i slöjden och sonens julget med en skruv som näsa. Det som kändes så mysigt för en månad sedan blir som bekant ett irritationsmoment efter ett tag. Den sista stängeln på amaryllisen har växt sig nästan en meter lång i sin längtan efter solen. Längst upp sitter två hoppfulla klockor. De vet inte att deras dagar är räknade.
När jag tittar ut ser jag en stake lysa i huset mittemot. Jag blev inte sist i alla fall! Jag somnar nöjd efter utfört dagsverke.
Jag vaknar nästa morgon ur en dröm och är alldeles tagen. Jag har varit på resa och det landskap jag besökt i drömmen är något av det vackraste jag sett. Där finns vatten, kanske en flod, och på vattnet en stor båt. I fjärran blånande berg och en nedgående sol. Jag är i Azerbadjan, vet jag plötsligt, sådär som man bara vet när man drömmer.
Senare denna dag ska jag ta vagnen vid Stenpiren. Solen glittrar i de små vågorna på älven och de oreangea kranarna speglar sig. Azerbadjan, tänker jag, det ligger närmare än man kan tro.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
