Jag har fått ett brev från läsekretsen:
Och jag måste berätta även för dig att jag blev så förvånad när jag såg fotot på dig i GP! Jag trodde av någon anledning att du är en ganska slank person o så visade fotot att det är du ju inte alls!
Det kan nog ha med åldern att göra ... när jag var i din ålder gick jag gradvis upp i vikt men reagerade inte på detta förrän jag vägde 81 kg! Jag åt då en stor chokladkaka med nötter, Ritter, jättegod, varje dag på väg hem från jobbet! Men 81 kg? Jag vidtog vissa åtgärder. Slutade med mackor. Husman istället. Chokladkaka bara på fredag. Efter ett tag inte alls. Lättfil istället för A-fil. Tog bort smör på brödet. Inget onödigt socker, mera frukt etc, etc... jag gick ner 13 kg... så upp lite igen. Håller mig nu runt 70, det är ganska lagom. ----
Du vet förstås att män går ner i vikt mycket lättare än kvinnor? Varför inte ändra kost lite grann? Börja på Friskis jympa soft? --- Ändra vanor något lite hjälper väldigt bra! Rekommenderas härmed! Kan jag så kan du! Lycka till!
PS. Om du tar upp detta mail på något sätt så kalla mig Anna.
Jag är alltså tjock. Det var en tråkig nyhet.
Jag har funderat på detta brev i några dagar. Jag tror inte att jag ännu är så tjock att människor tar skada av att se mig i tidningen. Åtminstone inte i så hög grad att det bör föranleda ett ingripande. Därmed kan man räkna med att brevskrivaren skriver av omtanke.
Människor är så omtänksamma.
Frågan är vad jag ska göra.
Brevskrivaren skriver med viss glöd om chokladen Ritter. Det låter vådligt med Ritter. Men jag har aldrig ätit Ritter och det vore dumt att börja äta Ritter blott för att sluta.
Jag har försökt att orientera mig lite. Det finns en mängd information om bantning på internet. Internet lider av bantningsövervikt.
Ingen har bantat så mycket som han. Han har omsatt flera Elvis Presley i sitt liv.
Denna information är hejig. Det är vanligen två bilder på Ulla, 47, förskolelärare. (Det kan också vara Totte, 43, ”egenföretagare”). På den vänstra bilden sitter Ulla gladmosig framför en paella. Till det allmänna moraliska förfallet hör att hon eventuellt inte är helt nykter. På den högra bilden står hon sval och smal framför en spegel med vita ramar och det ser ut att vara en tisdag i november och nykterheten är bedövande. Hon har gått ner 23 kilo. (Totte har gått ner 42 kilo och kan åter leka med sina barn.) Men oavsett vilka logotyper som svävar över deras tärda gestalter säger de i princip alltid samma sak:
”Nu äter jag vad jag vill och jag går ändå ner i vikt.”
Detta yttrande, som så att säga tycks höra till bantningens liturgi, är gåtfullt. Den enda rimliga slutsatsen är att Ulla eller Totte tidigare inte åt vad de ville.
Men jag äter redan vad jag vill så jag har ingen nytta av dessa råd.
Jag har istället pratat med en så kallad expert. Ingen i Göteborg har bantat så mycket som han. Han har omsatt fyra fem Elvis Presley i sitt liv. Just nu är han smal. Han tittade på mig med allvarliga mustascher och vattniga ögon och sa det enda ordet:
– Smörgåsar.
Smörgåsar, framhöll han, är det värsta som finns. I synnerhet med grevéost, i synnerhet på kvällen.
Detta utspel påminde mig om den gamle LO-ordföranden Bertil Jonsson (ingen minns honom, men jag är nästan säker på att han fanns) som i en intervju sa att det största hotet mot den svenska arbetarstammen var ostfrallorna. Med en sådan fackföreningsrörelse kan direktörerna sova lugnt.
Jag frågade den vänlige experten hur mycket jag skulle kunna gå ner i vikt om jag avstod från smörgåsar. Han räknade med slutna ögonlock och sade att om jag struntade i smörgåsar i fyra månader så skulle jag säkert tappa två kilo.
Jag tackade honom hjärtligt. Jag fick en stark känsla av hur det var när jag gick i andra klass och fluortanten strax före påsk manade oss att lägga alla läskpengar i en tom cocacolaburk för att köpa något ”roligt och nyttigt till jul”.
Experten tittade länge på mig med sina sorgsna isblå ögon och varnade mig för smörgåsar. Det lät som om han talade om kokain.
På kvällen satt jag med ett hjärtskärande glas vatten framför mig och bläddrade i en biografi över Mark Twain.
Mark Twain sa:
If I cannot smoke cigars in heaven, then I shall not go.
Jag har aldrig i mitt liv känt att ett citat har talat starkare till mig.
Jag gick omedelbart ut i köket och gjorde en smörgås med grevéost. Läsarna är att gratulera.
PS. Brevskrivaren skriver ”Kalla mig Anna”. Jag är tacksam även för detta råd. Ty annars hade jag eventuellt kallat henne något annat.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
