Häromdagen gick jag till den nyöppnade Feskekörka. Stämningen var hög. Det fanns både pilsner och fisk. Personalen bar göteborgska gubbkepsar som tycktes vara sydda på våren 1952. Allt var vackert. Det var polerat och liksom tillrättalagt, men det är ju alla saluhallar nuförtiden. På 1990-talet hängde alltid en Gaishalsduk i något hörn i alla göteborgska offentliga miljöer. Gaishalsdukar verkar vara illa sedda av nutidens inredningsdesigners.
Men Victor von Gegerfelts astralkropp svävade säkert nöjt under takstolarna. Det var han som ritade Feskekörka. Den fyller påpassligt 150 år i år. Victor von Gegerfelt var Göteborgs stadsarkitekt på 1870-talet. På gamla fotografier framträder han i storrutiga kostymer och polisonger. Han påminner lite om Edward Blom. Han (von Gegerfelt, inte Edward Blom) älskade vikingatiden och länge tycktes det vara den allmänna uppfattningen att Feskekörka är en vikingahall. Men sentida arkitekturhistoriker har antytt att inspirationen eventuellt kunde vara gotländska gethus. Det må vara hur det vill med den saken. Byggnaden är finurlig: ett tak ställt rakt på kajen.
Jag gick runt mellan diskarna. Solen silade in. Det såg härligt ut att sitta där och äta. En man i Feskekörkas officiella keps nickade uppmuntrande åt mig.
Samtidigt kände jag mig oroad. Det göteborgska kynnet är liksom inte kompatibelt med sval perfektion.
Jag kände stark sympati med funktionärerna: det var självklart att denna låda inte kunde öppnas inomhus i närheten av andra gäster.
På en disk låg blankt bärnstensbruna baguetter. De gick att se på dem hur de lät när man bröt dem itu. I disken låg fisk som såg ut att ha simmat i Rivöfjorden tjugo minuter tidigare. Det var oemotståndligt.
Följaktligen beställde jag en baguette med Skagenröra och en alkoholfri dryck.
Jag ställde mig redo att lyssna på baguetten. Jag tittade välvilligt på utbudet i fiskdisken. Jag betalade 174 kronor.
Men mannen bakom disken sträckte sig varken efter brödet eller ner i fiskdisken. Han gick i stället till ett skåp och hämtade en brun låda med plastlock. Han överlämnade den till mig med det häpnadsväckande beskedet att det var denna baguette som jag hade efterfrågat. Någon gång tidigare under dygnet – jag vågade inte fråga när – hade alltså någon räknat ut att jag skulle beställa en baguette med plastlock.
Jag frågade om jag kunde sätta mig varsomhelst och äta smörgåsen. Det var en retorisk fråga, men den unge mannen som hämtat min bruna låda tittade nervöst ut över havet av lockande bord och stolar och sa:
– Men du har ju köpt takeaway.
Detta var en nyhet för mig. Jag trodde att jag hade köpt en smörgås.
Nu kom en funktionär i blå väst. De tittade olyckligt på min låda med plastlock. De tittade ännu olyckligare på de lediga platserna. Jag ville inte göra dem ännu olyckligare. Närsomhelst kunde någon av oss brista i gråt. Jag gick ut och satte mig på kajen med min bruna låda.
Jag öppnade plastlocket. Jag tittade på räksmörgåsen. Den tittade tillbaka. Jag petade på brödet. Det var mjukt. Det påminde föga om den baguette som jag siktat inne i Feskekörka.
Jag kände stark sympati med Feskekörkas funktionärer: det var självklart att denna låda inte kunde öppnas inomhus i närheten av andra gäster. Hur skulle det se ut.
Jag spetsade en räka.
Jag satt i blåsten vid kajen och en Paddanbåt passerade på Rosenlundskanalen och jag försökte i mitt minne återkalla dåliga smörgåsar som jag ätit i mitt liv. Jag mindes en katastrofsmörgås med skinka i Tallinn, och en ostfralla i Hasslerör. Jag mindes en köttbullesmörgås i stadsdelen Majorstuen i Oslo som visat klara ålderdomskrämpor.
Men denna baguette från Feskekörka var – i sin prisklass – med tämligen god marginal den sämsta jag har ätit i mitt liv. Eller rättare sagt: den var omöjlig att äta upp.
Det var en solig och blåsig eftermiddag i Göteborg. Jag satt på kajen och försökte få upp läskkapsylen med mobiltelefonen.
Inför denna rekordsmörgås kände jag efter hand en stilla och beskedlig lycka tränga upp i mitt bröst: Göteborg förnekar sig trots allt aldrig. Till slut lyckas vi alltid hitta något sätt att framgångsrikt hålla den iskalla perfektionen på avstånd, oavsett om det gäller Västlänken, Gais eller räksmörgåsar.
Jag skar mig på kapsylen när jag öppnade flaskan. Blodet flöt över Rosenlundskajen.
Vi göteborgare lämnar gärna utrymme för förbättringar – och ju större utrymmet för förbättringar ter sig, desto större skäl har vi att hysa hopp. I Feskekörkas fall är min hoppfullhet stor. Jag ser fram emot att återvända senare i sommar.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
