Jag har gått på en blåsning igen.
Jag är inte ensam, men det är en klen tröst.
Förra veckan kom en av kulturredaktionens yngre medarbetare släntrande förbi mitt skrivbord. Han är jovialisk, småländsk, kutryggig och långbent. Han påminner en smula om en stor vadarfågel när han kliver omkring i det redaktionella landskapet.
Han önskade mig muntert ett trevligt firande av Sten Stures ben den 19 januari.
Sten Stures ben är alltså den något mindre kända högtiden i julens kölvatten. Efter julen kommer inte påska.
Efter julen kommer Sten Stures ben.
Jag nickade med det eftersinnande ansiktsuttryck som låter antyda att man är en man som inte längre låter sig förvånas eller rubbas av kalendariska omständigheter, en gammal uv som sett allt och som med sentimental fryntlighet kan se tillbaka på några riktigt urspårade Sten Stures ben-partaj på studentkåren på det glada 1990-talet. Man är en snett leende medelålders man som med en menande höjning av ögonbrynen telegraferar att man fordom deltagit i någon studentikos ritual i stil med förtäring av Sten Sture d y i form av geleglögg med gräddskägg. Härliga tider. Härlig Sten Stures Ben!
Eller vad är idiomatiskt korrekt? ”Glad Sten Sture!”?
”Trevlig Sten”?
Men min självsäkerhet var bedrägeri.
I själva verket hade jag ingen aning om att denna svenska högtid existerade.
Vadarfågeln plaskade österut mot kaffeautomaten. Googling vidtog.
Armémuseum framhöll Sten Stures ben som en svensk tradition.
Så ock Sveriges Radio. Ack. Jag hade verkligen missat något.
Denna högtid kunde tydligen spåra sina rötter till det smärtsamma ögonblick då Sten Sture d y drabbade samman med Kristian Tyranns slemma hantlangare på Åsundens is den 19 januari 1520. Åsundens is ligger numera vid Ulricehamn. Eller rättare sagt: det gör den inte alls, ty isen ligger inte längre någonstans.
Men Åsunden ligger vid Ulricehamn.
Sten Sture fick ena benet bortskjutet av en dansk kanonkula och avled på väg hem till Stockholm. Kristian Tyrann for efter och ställde till med blodbad och gick senare till historien som den kanske första kungen som drabbats av utbrändhet. Men hellre håglös än benlös.
Men till följd av Sten Stures benlöshet med ty åtföljande död högtidlighölls helgdagen Sten Stures ben årligen från det glada 1500-talet fram till … tja, jag vet faktiskt inte.
Nu har jag gått och önskat folk glad Sten Stures ben.
Jag har inviterat några gubbar på revbensspjäll och öl på fredag. Inte vet jag hur man firar Sten Sture. Man får improvisera lite.
Jag har i en dryg vecka oavbrutet pratat med medmänniskor om Sten Stures ben och ömsom förebrående ömsom överseende smilat åt dem när det inte kände till högtiden.
Det har alltså tagit mig gott och väl en vecka att förstå att jag är blåst.
Ty Sten Stures ben finns inte. Det har aldrig funnits. Det är en fejkad högtid. Det är en tröst för ett tigerhjärta att ett dussin tidningar och Sveriges Radio och Armémuseum kan ha blivit lurade de senaste åren. Sten Stures Ben är ett påhitt som inte är från Vasatiden utan från Facebooktiden. Gustav Vasa firade aldrig Sten Stures ben. Han åt säkert revbensspjäll men han firade väl i övrigt ogärna någon annan än sig själv.
Och här står jag med öl och revbensspjäll och vet inte vad.
Jag har in i det längsta, med stigande desperation, försökt hålla lögnen vid liv. Men det går dåligt.
Jag har vänt på varje sten. Jag googlat och tragglat. Kungliga bibliotekets tidningsdatas. Nordisk familjebok. Svensk uppslagsbok.
Det finns ingenting som tyder på att någon före sisådär år 2010 har intresserat sig för Sten Stures ben.
Det skulle i så fall vara Sten Sture själv och han är tyvärr inte längre kontaktbar.
Jag har lovat fyra göteborgska män revbensspjäll på falska premisser på fredag.
Jag är Kristian Tyranns sista offer.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
