Barn säger som bekant ofta vad de tänker. Jag har alltid betraktat den ärligheten hos barn med skräckblandad förtjusning.
Jag är livrädd för att själv bli utpekad och få den ärliga domen av ett filterlöst barn.
Ett exempel på en sådan dom är den min lillasyster fastställde på min mamma när hon var liten.
Mamma hade precis kommit ut ur duschen på vårt sommarställe i Skåne, efter en hektisk morgon med tre barn, och stod och smörjde in benen omsorgsfullt. Tills min syster klev in i badrummet och tittade storögt på mammas ben. Min syster visste mycket väl om att mammas favoritfärg är blå och sa därför ”Vilken vacker blå färg du har på benen mamma” och syftade på mammas diverse bristningar.
Men min syster försökte åtminstone ge en komplimang. Det är skillnad från vad min kära kusin gjorde som barn den där gången då han befann sig på badhuset med vår morfar.
Morfar hade stolt visat upp det höga hopptornet som han hade hoppat ifrån när han var ung. Min kusin sa: ”Var det så du tappade ditt hår morfar?”.
Jag minns när jag gick i första klass. Det var sommaravslutning med brännboll för barn och föräldrar. Medan andra föräldrar kastade ut bollen lite försiktigt på planen för att ge barnen en chans, smällde min pappa i väg en boll som flög långt utanför den lilla parken. Pappa sprang varv efter varv och blev kungen av parken.
Men sedan knakade det till hans rygg och han började springa i någon position jag aldrig tidigare bevittnat. Grimaserande av smärta började han släpa sig fram, halvt krypande, för att kunna avsluta varvet.
”Vilken vacker blå färg du har på benen mamma”
Föräldrarnas hejarop tystnade tvärt. Men inte barnens kommentarer. Min pappa gick från att vara kungen av parken till den som snabbast ville därifrån utan att höra poängställningen.
Andra gången min pappas rygg knakade till var vi i Kroatien på ett litet hotellgym. Det var bara jag, mina syskon, pappa och en främmande kille i 20-års åldern utan tröja och med stora hörlurar i lokalen. Killen gjorde pull ups, en efter en, och jag märkte att min pappa sneglade på honom. Hans ögon vittnade om lite lätt livskris. Till slut sa han ”Kolla nu tjejer, när jag gör 10 fler pull ups än den där jäveln”.
Efter ungefär fem stycken knakade det till i hans rygg så högt att till och med killen med de ljudisolerande hörlurarna stannade upp och kollade. Som tur är var jag och mina syskon äldre den gången och visste att det bästa var att inte fråga utan i stället tyst ta emot glasspengar medan pappa ”ville stanna på hotellet lite och ta det lugnt”.
Jag tänkte på alla dessa historier om barns ärlighet när jag häromdagen satt på en full och varm buss. Mitt emot mig satt ett barn i knät på sin mamma. Barnet tittade intensivt på mig. Först log jag och mamman åt varandra och jag vinkade lite till barnet. Men efter en bra stunds stirrande från barnets sida började jag och mamman skruva nervöst på oss. Det var tydligt att det var på gång: den brutala ärligheten. Jag stålsatte mig och kände svetten tränga fram. Vad skulle det bli? Något med mitt utseende? Min personlighet? Kände barnet på något oförklarligt sätt till någon hemlighet jag bar på?
Barnet öppnade munnen… och precis då körde en brandbil förbi oss och bussen. Storögt vände sig barnet mot fönstret och pekade. Jag klarade mig. Den här gången.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
