När går bussen?
När går bussen? Bild: Robin Aron

Hur tämjer man en arg busschaufför?

Han lämnade minst femton akterseglade göteborgare bakom sig.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Hur många Göteborg finns det? När jag var i nedre tonåren gick på Tynneredsskolan en blond ishockeyspelare vid namn Örjan. Någon gång om dagen passerade jag honom i de korridorer som sades vara nittio meter långa och målade i samma lugnande gröna kulör som på sinnessjukhus. Varje dag slog Örjan mig på höger axel. Jag var inte ensam om denna hantering. Örjan hade mycket att göra. Han var en pliktens man. Emellanåt hade jag känslan av att han tyngdes av bördan att dagligen spöa en hel årskurs.

Ibland frågade vuxenvärlden – föräldrar, lärare, fritidsledare – om vi trivdes. Vuxenvärlden ville i sin omtänksamhet veta om det fanns några konstiga och obehagliga händelser som den borde ingripa mot. Aldrig under dessa samtal slog mig tanken att jag kunde nämna den blonde ishockeyspelaren Örjan. Det låg bortom min fattningsförmåga att vuxenvärlden inte kände till ett så väletablerat naturfenomen som Örjan. De måste känna till honom. De hade inte ingripit. Följaktligen var Örjan den typ av förarglighet som kunde förväntas ingå i den palett av förtretligheter som drabbade en gosse i årskurs sju – jämförbar med överraskande läxförhör i tyska, trasiga skåp och brist på varmvatten i duscharna vid gymnastiksalen. Detta var fenomen som var så självklara att det var meningslöst att överhuvudtaget nämna dem. Jag räknade helt enkelt med att vuxenvärlden betraktade det som högst normalt att alla varje dag fick stryk av Örjan.

ANNONS

Tonåringar och vuxna lever följaktligen i olika världar; och häromdagen inträffade något när jag skulle ta bussen till Fastlandsgöteborg.

Jag tänker inte säga vilken linje det gällde eller vilken hållplats det var. Det var en hisingsk trafikknut. Det var en linje som jag sällan åker med. I den regnblåsiga eftermiddagen väntade ett tjugotal resenärer. Det var två minuter efter avgångstid, men bussen var stängd och ingen chaufför satt på plats.

En man som var initiativrikare än jag gick då till en angränsande buss. Utanför den stod två chaufförer och språkade. Resenären frågade dem om de händelsevis hade någon information om det tomma fordonet.

Denna resenär fick då inte ett svar, utan en utskällning. En av chaufförerna bad – genom uppfinningsrika formuleringar – honom att helt enkelt hålla käften. Ty det råkade vara han som var den chaufför som hade ansvar för den buss som fyra minuter tidigare borde ha lämnat hållplatsen. Det hör till saken att han hade ett ganska särpräglat utseende.

På några sekunder arbetade sig denna chaufför upp i en närmast biblisk vrede.

Han ställde sig på en refug med armarna i kors och skrek:

– Jag kör ingenstans.

Han stod där i bortåt tio minuter. Under tiden stod vi andra resenärer och väntade i regnskyddet. I övriga delar av Göteborg avgick anslutningsbussar, lokaltåg och rentav båtar utan oss. Vi var fast.

ANNONS

Efter tio minuter lösgjorde sig chauffören blixtsnabbt från sin protestplats, kastade sig in i bussen och körde iväg. Ett halvdussin resenärer – jag var en av dem – råkade stå så nära bussen att vi hann embarkera. Men han lämnade minst femton akterseglade göteborgare efter sig.

Jag fortsatte in mot stan i känslan av att jag hade råkat observera ett mycket sällsynt offentligt sammanbrott i kollektivtrafiken. En märklig och solitär händelse.

Men på fastlandet uti sjö- och stapelstaden Göteborg träffade jag två ungdomar som jag sedan tretton respektive femton år umgås med dagligen. Jag berättade för dem vad jag hade varit med om på bussen. De lyssnade artigt och oförstående. De begrep inte varför jag betedde mig som om jag hade sett något konstigt. Alla kände till den där chauffören. Han var en av de många naturlagar man fick ta hänsyn till när man planerade resor till skolan, keramikundervisning eller fotboll.

– Men det kan väl inte vara samma chaufför varenda dag? sa jag klentroget.

– Nej, sa den femtonåriga flickan, men man får väl räkna med honom en eller två gånger i veckan. Det är därför jag alltid går hemifrån en timme i förväg när det är prov.

ANNONS

– Lilla Hjärtat, jag trodde att det var för att du ville vara i god tid till skolan.

– Nej. Det är busschauffören.

Här insköt den trettonårige pojken en träffsäker beskrivning av chaufförens utseende. Han kunde också citera chauffören med några pregnanta formuleringar. Det var utan tvekan samma chaufför.

Jag sa:

– Varför har ni inte sagt något?

Vi stod vid ett skyltfönster och tittade på den gryende julskyltningen. Regnbyar drog in över det älvdelta som sedan fyra hundra år är staden Göteborg. Det var, för att citera Albert Engström, ett väder då det blåste spik och döda kärringar. Flickan svarade:

– Det finns ju inget att säga.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS