Jag sitter som bakbunden i soffan och ser hur disktrasan kokar upp och sen hängs på på fel plats.
Det tar en stund. Livet består av ett antal stunder lagda ovanpå varandra och bredvid, som leksaksklossar. Vad skulle hända om man drar ut en eller två nånstans där på mitten eller i botten?
Livsbygget skulle rasa.
Det är inte så att alla stunder är snygga, direkt, men de upprepar sig gärna. Jag läser bok efter bok – sida efter sida – som var och en tar en stund att först skriva och sen avverka.
”Titta Max grav”tog bara en liten stund att läsa men tankeverksamheten bakom? Hur många stunder lades på varandra, tro?
Barbro Lindgren avslutade sitt pekboksprojekt om Max med denna lilla läckra bok. Den sågs som klassiker redan från första utgivningsdagen.
Så medan jag sitter som fastskruvad i soffan och läser om den, (”Max får en tant”) redogör min son för vad som hänt sen sist. Ännu en stund fogas till de andra i bygget medan han viker mina handdukar minutiöst.
Vem lärde honom det, inte jag, Och jag tittar på. Rarare människa får man leta efter. Men jag sitter där och gnäller och pekar och kan inget annat för musklerna tog stryk av cortisonet.
Min underbara arbetsterapeut – ja vi ska nog gifta oss, bara mitt hår vuxit tillbaka så jag kan sätta fast brudkronan – det första hon gjorde var att skruva fast en sorts stege att häva mig upp på , både på sängen och soffan. Det har hjälpt mycket och när jag väl står upp känner jag noga efter: står jag? Jag grundar mig. Sen tar jag första steget, det går det med, eller rättare sagt, går gör jag inte, jag hasar.
Arbetsterapeuten ler mot mig och gör en rörelse över bröstkorgen där hennes cancer satt. Hennes hår växte ut. Det är lockigt.
Och i London klagar oligarken över indragen förmögenhet. Kommer jag att tillåtas ha städare eller chaufför, tjurar han. ”Vi förstår inte hur vi ska överleva…” han fattar inte hur skrattretande han är.
Afghanska kvinnor får för närvarande resa 72 kilometer utan manlig övervakare, men det skrattar vi inte åt för det är för hemskt.
Och varför koka disktrasor? Det är förstås något med bakterier – för övrigt kommer vi mycket väl överens, jag och barnen. Kärlek expanderar när det är skarpt läge har vi funnit, den växer. Vi visste inte att vi hade sådana resurser. Medan min son berättar om det som hänt i världen sen sist (han vill verkligen veta vad jag tycker och är det nån som har svar på precis allt är det faktiskt jag ) fortsätter han vika handdukar.
Om en liten stund kommer jag tillbaks, brukade jag säga till min åldriga mamma när jag gick, för gå måste jag. Jag hade familj på annan ort. Där uppfostrade jag sonen och dottern och deras lillasyster, och maken inte minst, tills han dog.
Hur många stunder det behövdes för att bygga mamma Mia vet jag inte.
Konstigt att folk verkar tro att döden inte finns. Folk dör ju hela tiden.
Den yngsta som alltid förblir yngst kommer hit om en stund. Hon bor på annan ort, så det tar ett tag. Hon har barn, katt, make, samt åtta hönor. Den yngsta heter Vera. Den värper ljust rosa ägg.
Ibland när jag måste hem sa jag till min mamma att jag kommer snart tillbaka.
Hon satt och knäppte med de lite för långa naglarna mot köksbordets laminat-skiva.
Sätt på kaffet, sa hon. Det tar inte lång stund.
Strax klart, sa jag. Om ett tag.
Får man ta mobilen med sig in i himlen, fortsatte hon trots att hon ingen hade. Fanns sådana ens då? Och hur många strax går det på en stund? Hur länge ska man behöva vänta, hur lång är en normal stund ?
Väntan är som ett sorts mellanrum fyllt med betydelser, förklarade mamma. Hon var filosofiskt lagd och inte dum, min mamma.
Som nu. Vi väntar på att kaffet ska bubbla upp. Snart är det klart. Strax är väntan över. Vänta en liten stund bara.
Vi sitter bra där vi sitter, som hon också brukade säga. Lilla barn. Sitt en stund till.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
