Låt mig börja med en liten vers:
Det trippas på tå, det går i stå,
det som bör sägas och bli sagt.
För någon är det bra tänkt
en annan känner sig kränkt.
Den som säger det ej får sägas
kommer att straffas och nermejas.
En självutnämnd språkmakt
synar det kort som är lagt.
Ett förfluget n-ord
kan leda till lustmord.
Jag säger inget så har jag ingenting sagt.
Ingen nämnd ingen glömd.
En svensk tiger.
Inget är sagt.
Ingen är kränkt.
Glosornas ordningsmakt
är högljudd men inskränkt.
Det är det där med synålen och enögdheten. Men något måste man väl ändå säga. Utan att det kränker alltför många.
Annars blir det bara tyst.
Det finns ju sanningssägare och för all del plumpspridare också. Det får man leva med.
Ett evigt dilemma. Inom litteraturen hittar vi flera exempel på det som icke fick sägas.
De satte sig ner och bytte alla namn i manuset. Men de missade på ett ställe.
Den norske författaren Agnar Mykle gav 1956 ut romanen ”Sången om den röda rubinen” med ymniga sexskildringar. Det lär finnas personer som än i dag vet exakt vilka sidor man ska läsa, trots att huvudpersonen har det särdeles osexiga namnet Ask Burlefot.
Verkliga personer i romanen var lätt maskerade. Mykle åtalades för grovt sedlighetsbrott. Men friades.
Boken filmades 1970 med den danske karaktärsskådespelaren Ole Søltoft. Han gjorde elva gladporrfilmer på fem år, bland annat ”Dagmars heta trosor”, där även popsnöret Tommy Blom medverkade. Den åtalades inte.
För övrigt kan noteras att skandalförfattaren Agnar Mykle också var en pionjär inom norsk dockteater.
I Sverige är den enda roman som fällts för förtal Ing-Marie Erikssons ”Märit” från 1965. Den utspelar sig i hennes hemby Sikås i Jämtland.
Kvällen innan ”Märit” skulle skickas till tryckning gjorde förlaget en obehaglig upptäckt: namnen i romanen var autentiska.
De satte sig ner och bytte alla namn i manuset. Men de missade på ett ställe. Det blev åtal och det hjälpte Ing-Marie Eriksson föga att hon i tidningar hävdat att allt som stod i boken var sant.
Om vi går längre tillbaka i tiden fanns ett berömt åtal mot självaste Charles Baudelaire. 1857 åtalades och dömdes han för sex dikter (sexdikter) i ”Les Fleur du mal”.
Advokaten Ernest Pinard stod bakom målet. Tidigare samma år hade han drivit ett liknande mål mot Gustave Flauberts ”Madame Bovary”.
De båda verken ansågs vara moraliskt anstötliga. Den ena friades och den andra, ”Les Fleur du mal”, fälldes.
Tilläggas kan att Pinard senare avslöjades som anonym författare till en samling fallosdyrkande vers.
Den svenske beatförfattaren Sture Dahlström klarade sig undan åtal, även om han sågs som ”ett latent hot mot allsköns prydhet och polisiär ordning”.
Man kanske skulle kunna kalla honom en independentförfattare. En signering kunde åtföljas av följande kommentar: It´s the only time the old baboon shows his ass.
Det mest kända åtalet mot ett svenskt litterärt verk torde vara det som drabbade Gustaf Fröding 1896. Det gällde dikten ”En morgondröm” med en poetisk samlagsskildring i samlingen ”Stänk och Flikar”.
Frödings försök i genren kanske inte är den mest lyckade men åtalad blev han, samtidigt drabbades han av ett massmediedrev som saknar motstycke även med dagens mått mätt.
Sensommaren 1896 levde Fröding bohemliv i Sandhamn med en rad kulturknuttar som Heidenstam, Engström, J.A.G. Acke med flera (ni har säkert sett de kända nakenchock-bilderna från tillfället).
Fröding hade fått brev från Bonniers som ville stryka ”En morgondröm” och våndades över hur han skulle göra.
Med stöd av kulturkamraterna svarade han att manuset skulle publiceras in extenso. Så gjordes och en stor del av upplagan beslagtogs och följdes av ett sedlighetsåtal.
Men det var inte bara morgondrömmen som Bonniers ville stryka. Det gällde två dikter till.
Den ena var ”Herran steg över Korasan”, där han skriver att han är Belial, en demon som personifierar sedeslöshet: ”… med kvinnor vill jag vältra mig och vara ett djur evinnerlig, och dricka och skända till tidens ända.”
Han förvisas av Gud till helvetet. Men Belial menar att eftersom det är Gud som skapat honom så ondskefull borde Gud följa med så att de kunde brinna tillsammans.
En annan dikt var ”I Daphne” med raderna: ”Låt oss omfamnade blandas / låt oss förenade andas / alla med alla och man med kvinna / kvinnor med kvinnor och män med män / låt oss i famntag förbränna.”
Här var det inte fråga om att hålla tyst med det som inte fick sägas. Luktsaltet gick runt på Bonniers.
Med risk att någon av alla drontar bland språkmakten i sociala medier känner sig kränkt, låt mig avsluta med att säga:
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
