Historien om Åshöjden var mer än fotboll

Men hejaramsorna var inte särskilt trovärdiga.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Här en lägesrapport: Jag ägnar nästan all min vakna tid åt Åshöjdens bollklubb!

Saken är den att det har kommit ut en box innehållande fyra inbundna volymer med den tecknade serien om Åshöjden (Rutorik förlag); sammanlagt omfattar den 1 625 sidor. Jag läser så att ögona blör och har plöjt igenom tre av böckerna, en återstår, jag längtar redan.

Åshöjden-serien började i sportserietidningen Buster nummer 15 1975 och upphörde i nummer 12 1992. Den byggde i första hand på fyra tunna romaner från 1960-talet av Max Lundgren – vilken nu flera år senare även kom att skriva manus till den tecknade serien. Reijo Piippo (från 1981 Stävenborg) illustrerade. Resultatet blev en succé utan like, Busters upplaga låg snart på upp emot 80 000 exemplar var fjortonde dag. Alla de andra fotbollsserierna – såsom ”Rovers”, ”Bullen”, ”Super-Mac”, ”Johnny Puma” och ”Benny Guldfot”, samtliga från England – förbleknade i jämförelse med den helsvenska ”Åshöjdens BK”.

ANNONS

Men det var inte bara fotbollsmatcherna som gjorde den här serien fascinerande. Mikael Thörnqvist (också han författare av fotbollsromaner för ungdom och en av dem som skrivit förordstexter i böckerna) påpekar mycket riktigt att Lundgrens verk är ”en strängt moralisk framgångssaga”.

– Historien visar sina läsare att allt är möjligt, om man tror på sin idé och beredd att arbeta för att nå sina mål, skriver Thörnqvist.

Det börjar hända saker när ”Bagarn” Olsson, före detta allsvensk mittfältare i Helsingborgs IF och landslaget, köper kaféet i Åshöjden och som spelande tränare vill förvandla ortens gamla slafsiga fotbollsklubb till en målmedveten enhet.

– Om det finns nån fotboll i er så ska jag plocka fram den! säger Bagarn.

Hans stil är auktoritativ, den som inte rättar sig efter hans kollektivistiska ideal kan gå hem och lägga sig. Laget, sammanhållningen är allt. Bagarn hade en socialdemokratisk själ, precis som Max Lundgren.

Med ett gäng unga, ambitiösa och lojala lagspelare inleder Åshöjdens BK sin klättring i seriesystemet, från division 5 och uppåt.

Stefan Holm (i den här bokserien presenterad som ”legobyggande höjdhoppare med OS-guld i Aten högst på meritlistan”) kom över sitt första nummer av Buster 1984, på sommarlovet mellan etta och tvåan, och blev fast.

ANNONS

– Naturligtvis hade jag väl redan då en känsla av att det inte bara var fotboll det handlade om, reflekterar Holm, men det var bara fotbollen som intresserade mig. Ett samhälle som moderniseras och förändras, maktkampen mellan gammalt och nytt, kamratskap, lagkänsla och allt det där, det hade nog mer eller mindre helt gått mig förbi.

– Det blev inte mycket till fotbollsspelare av mig heller, jag hade ingen bagare som plockade fram den fotboll som fanns i mig. Istället hade jag en svetsare som hittade en höjdhoppare och det blev Busterstory av det med. För våren 2005 fick jag pryda Busters omslag och det var onekligen både en högtidsstund och en cirkel som slöts.

I norska landslaget lirar Henrik Ibs, Myckle och Sandemose.

Det är kul att följa alla matcherna i Lundgrens (1937-2005) och Piippo/Stävenborgs (1944-2017) långkörare, både de vanliga seriematcherna och landskamperna samt inte minst Edward och Jorma Engmarks duster som proffs i Everton. Det är initierade skildringar av fotboll.

Jag ifrågasätter dock danskarnas hejaramsor hemma i Idraetsparken i Köpenhamn:

Grabbar, kämpa nu till sista droppen!

Vi vill se den första proppen!

Danmark! Danmark! Danmark!

Inte heller tror jag att det låter så här från Aston Villas fans i Birmingham:

I himlens höjder

ANNONS

finns bara fröjder!

Villa! Villa! Villa!

Men det är kul att en tränare i Everton har samma namn som en känd äventyrsförfattare, Desmond Bagley. Och att spelarna heter Keats, Byron, George Sand, Craig Rice och Graham Greene.

I norska landslaget lirar Henrik Ibs, Myckle och Sandemose.

Piippo/Stävenborg var bra på fotbollsaction, fullt i klass med Thord Lindblom i gamla Rekordmagasinet eller Tecknar-Anders i SvD. Det är fart i Edwards vristskott och hans berömda så kallade ”ryck”, det är schvung i tacklingarna, många av målvaktsräddningarna är spektakulära.

Sämre var denne finsk-svenske tecknare på fysionomier: flera av spelarna i Åshöjden och på andra håll ser likadana ut, blonda och storväxta, svåra att skilja åt. Det går heller inte alltid att se skillnad på ÅBK:s kassör Rudolf Andersson och Åshöjdens ”starke man” Blåbärskungen – eller för den delen tränaren i Everton, Ben Johnson.

Jag gillar snacket i Åshöjdens omklädningsrum, det är autentiskt och som sig bör kryddat med usla vitsar:

– Har ni hört om norrmannen som kapade en ubåt och begärde en miljon i lösensumma och två fallskärmar?

Så! Nu ska jag kasta mig över sista boken om Åshöjdens BK!

Läs GP Världens gång

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS