Hallå där, Sture Hegerfors, det går rykten på stan om att du har varit i Stockholm och fått en medalj av kungen.
– Ja, det stämmer. Det kom ett brev redan i höstas. I brevet stod att konungen behagat förläna mig sin medalj av femte storleken i högblått band.
Du är ju mångårig GP-medarbetare, så vi som är dina kolleger tycker förstås att det finns en massa goda skäl att ge dig en medalj. Men fick du någon motivering från hovet?
– Ja, det stod i brevet att jag belönades ”för betydande insatser inom seriekonsten”. Men det stod också i brevet att det var hemligt. Jag fick inte berätta för någon om medaljen innan hovet offentliggjorde ärendet i januari. Det var ganska svårt att hålla tyst.
Men i onsdags var det alltså dags. Hur gick det till?
– Jag tog tåget till Stockholm över dagen. Min dotter Lena var med. Jag var högtidsklädd i mörk kostym. Men för att komma in i slottet var man tvungen att promenera genom en metalldetektor. Det pep lite, för vi hade mynt på oss. Och medaljen var ju också av metall, men den hade jag ju inte fått ännu.
Och sen?
– Vi fick gå in i en av drabantsalarna. Där stod de andra pristagarna. Det var bland annat Eva Dahlgren, Lasse Holm, Sverker Sörlin, Marie Ledin och Rickard Söderberg.
Några skulle få lite större och finare medaljer än jag: Litteris et Artibus eller Åttonde storleken. Sedan öppnades en jättestor port och en hovman kom in stötte en stav i golvet och ropade: ”Hans majestät konungen och hennes majestät drottningen!”.
Och sedan fick alla sina medaljer?
– Ja, i tur och ordning och lite formellt. Ceremonimästaren läste upp motiveringarna och lämnade en ask till kungen som i sin tur lämnade den vidare till mottagaren. Sedan fick man ta ett steg åt sidan och där stod drottningen med ett diplom.
Kändes det högtidligt?
– Ja, men jag var glad över att jag hade valt rätt slips. Jag hade funderat på antingen en formell slips eller en slips med Lisa och Sluggo.
Och vad blev det?
– Lisa och Sluggo. Kungen verkade gilla Lisa och Sluggo. Och sedan, efter en stund, blev kungen väldigt uppsluppen och sa: ”Nu ska vi dricka champagne”. Då gick vi till ett angränsande rum och alla drack champagne. Då fick jag också tillfälle att framföra mitt lilla ärende till kungen.
Ett kungligt ärende?
– Ja, det kan man säga. Saken var den att jag hade råkat berätta för Fantomens chefredaktör Ulf Granberg att jag skulle få en kunglig medalj. Då hade Ulf Granberg berättat att de hade förlorat delar av Fantomenklubbens medlemsregister. Han hade hört någonstans att kungen var medlem, men han var inte helt säker. Så mitt uppdrag var att fråga konungen om konungen var medlem av Fantomenklubben.
Och vad svarade konungen?
– Han svarade nej. Han trodde inte att han var medlem. Däremot hade han som ung varit en flitig Fantomenläsare. Så vi stod en stund och pratade om Devil och Diana.
Men något medlemskap ville han inte kännas vid?
– Nja, men efteråt kom det fram något slags adjutant och sa att det var helt omöjligt för kungen att minnas alla föreningar som haft honom som medlem. Men adjutanten höll det inte för otroligt att kungen hade varit med i Fantomenklubben.
Så frågan om kungens medlemskap i Fantomenklubben får betecknas som fortsätt oklar?
– Ja, detta blir väl en fråga för framtidens forskare.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
