För en tid sedan skrev jag om ovanliga och svårförklarade ord. Ett av dem var dragg i betydelsen ’kökshandduk’, som använts av en familj i flera generationer. Tyget till handdukarna (bomullstyg som i gångna tiders brynjor) hade far i huset fått med sig hem från SKF. Hur kan en kökshandduk kallas för dragg? Jag begrep det inte och chansade på att be om hjälp. Och hjälp fick jag.
Tack vare ett dussin mejl har mysteriet fått sin lösning. Här kommer nu en ordhistoria som aldrig berättats förr.
Flera mejl kom från sjöfolk: ”När jag läste om ordet dragg kom jag att tänka tillbaka till min första anställning som jungman på SS Lennart Bratt. Eldarna där gick alltid med något som de kallade svettragg i bakfickan.”
Ett annat mejl i samma anda: ”Dragg kallades den trasa som kolskyfflarna hade runt halsen för att stoppa svetten när de skyfflade kol till ångmaskinerna på fartygen. Trasan kallades egentligen svettdragg/svettragg. Benämningen är känd sen länge i sjöfartskretsar.”
Ett liknande vittnesmål: ”Jag var till sjöss i början på 60-talet (Broströms). Många av manskapet i maskin (det var varmast där) hade en trasa knuten om halsen eller oftast hängande i bakfickan. Den kallades svett-dragg. Jag såg aldrig ordet skrivet, så jag trodde att det var ett försvenskat sweat rag.”
Och ännu ett: ”Under några år till sjöss på 60-talet hörde jag ordet dragg användas i dess gängse betydelser som drivankare eller redskap att dragga med, och även som skämtsam beteckning på en viss manlig kroppsdel. Men det förekom också i sammansättningen svettdragg, som jag då uppfattade det.”
Efter att ha läst några mejl, tittade jag i Torbjörn Dalnäs ordbok Havets ord. Där finns uppslagsordet svettragg (från sweat rag), som beskrivs på följande sätt: ”En ganska tunnspunnen och glesmaskig bomullstrasa, som till sjöss haft två syften. Dels hade eldaren (sotängel kallad) den om halsen, alltid till hands att torka svett och sot ur ansiktet med. Dels tjänstgjorde den som tvättlapp. Sjömännen hade förr inget rinnande vatten att vaska sig i.”
Dalnäs anger stavningen svettragg, inte svettdragg eller det förkortade dragg.
Ett par citat visar att ordet fick fäste på landbacken: ”Under min uppväxt i Bohuslän sent 50-tal och tidigt 60-tal hade jag tät kontakt med varvs- och verkstadsarbetare, i ofta oljiga arbetsmoment. Då förekom understundom uppmaningen männen emellan: ’Glöm inte draggen!’ Det var en trasa att torka av händer och föremål med och som man stoppade ned i ’bakfecken’, där den hängde som en släpande dragg.”
Ordet hamnade till slut också på SKF: ”Min farfar, född 1904, jobbade över 50 år på SKF. På landet i Skintebo hade vi i alla år en trave trasor som hade befriats från SKF. Dom var av samma typ som du beskriver och kallades alltid Svettragg. Uttrycket kom från Spindelburen (reparation av svarvspindlar) på SKF.”
De här citaten ur läsarmejlen är samstämmiga och ger en förklaring till dragg i betydelsen ’kökshandduk’. Bakgrunden är alltså engelskans sweat rag (ordagrant: svett-trasa). I engelska är ordet sweat rag fortfarande i bruk, men nu används det antagligen oftare på gymmet än i maskinrummet.
Till sist hamnade ordet i köket hos en Göteborgsfamilj.
Med ett lätt försvenskat uttal blir sweat rag till svettdragg. Om man snabbt säger svettragg, så kommer det lätt in ett d i skarven mellan de två leden. Det är vanligt att en konsonant vid en ordgräns flyttar till början på nästa ord eller nästa stavelse. Upp å gav en gång upphov till på, och haven I ligger bakom ni. När väl uttalet blir svett-tragg, ligger uttalet svett-dragg nära till hands. Dels är uttalsskillnaden mellan svett-tragg och svett-dragg minimal, dels kan det bekanta ordet dragg påverka.
Det är alltså i första hand ett uttalsfenomen, en artikulationsförenkling, som gör ragg till dragg. I förkortad form blir svettdraggen sedan bara draggen. Och därmed har vi fått två olika ord dragg, ett som betyder ’trasa’ och ett som betyder ’mindre ankare’. Dragg i ankarbetydelsen är ett gammalt ord som finns belagt i flera germanska språk (engelska, nederländska, lågtyska och svenska) sedan medeltiden. Dragg i betydelsen ’trasa’ är däremot ett västsvenskt ord från 1900-talet.
Det är säkert så att dragg i betydelsen ’trasa’ först etablerades som ett lån från engelskan bland sjöfolk, och att det då handlade om att torka svetten ur pannan när man arbetade i maskinrummet. Sedan kunde ordet gå i land och utan förledet svett användas om trasor för att torka bort olja från maskindelar. Här har vi ordet dragg (en dragg, flera draggar) för trasor i vidare användning.
Till sist hamnade ordet i köket hos en Göteborgsfamilj. Morfar hade med sig draggar från jobbet. Mormor klippte till, tvättade, bandkantade och försåg dem med hängeband och monogram. De hängdes på en krok, och så fick dragg betydelsen ’kökshandduk’. Trasan blev en prydlig handduk.
Dragg i betydelsen ’kökshandduk’ är antagligen ett ord begränsat till en enda familj, ett ”familjeord”. Dragg i betydelsen ’trasa’ är däremot ett göteborgskt eller västsvenskt ord. Ordet är emellertid sparsamt använt, och jag har inte hittat det i några dialektuppteckningar.
Jag har skrivit trasa, trasor i texten, men jag kunde ha skrivit trase, traser. Det var fler göteborgare som hade en trase i fecken än en trasa i fickan. Det är samma e/a-växling som i skola/skole, penna/penne och kärna/kärne. Men en del hade alltså inte en trase utan en dragg i fecken.
Jag tackar för all denna språkliga sakkunskap som hämtats ur erfarenheten snarare än böckerna. Utan detta bistånd hade ordmysteriet inte fått sin lösning. Tack för det!
