Svenskan har nio vokaler. Det lärde vi oss i skolan. Det var fem mjuka: e-i-y-ä-ö, och fyra hårda: a-o-u-å. I språkvetenskapliga sammanhang talar vi om främre och bakre vokaler. De mjuka eller främre vokalerna uttalas med tungan aningen längre fram i munhålan.
Distinktionen mjuk–hård beror på att konsonanterna k och g förändras (förmjukas) framför mjuka vokaler: kela, kika, kyla, käka, kök med tje-uttal, men kaka, koka, kula, kåk med k-uttal.
Min fröken beskrev hur vokalerna bodde i ett tvåvåningshus. Hon lät var och en av vokalerna titta ut genom ett fönster. På övervåningen bodde de mjuka vokalerna, de tassade så tyst och mjukt uppför trappan. På undervåningen bodde de hårda vokalerna, som ljudligt klampade fram i huset.
I göteborgskan nöjer vi oss inte med nio vokaler, utan vi har tio. Den tionde vokalen är ô, som vi exempelvis har i ord som bôdi, dôna, brôta, knô, knôka och flô dej. Var bor den här ô-vokalen? Definitivt inte på övervåningen bland de mjuka vokalerna. Den hör hemma på första våningen, eller kanske till och med i källaren eller skamvrån.
Ord med ô-uttal släpps inte gärna in i de fina salongerna. Däremot är det gott om dem i vardagsspråket.
Man kan dôna in i ett rum, det är motsatsen till att smyga in. Det syns och det hörs när någon dônar in, möjligen rivs en del föremål omkull. Bakgrunden till dôna är dåna. En specialbetydelse av ordet är att skjuta hårt i fotboll. När man sköt prick, kunde någon bestämma: ”Ingen snabb, ingen retur och inga dônisar.”
Verbet brôta och substantivet brôte har förstås med bråte ’skräp, kasserat material’ att göra. Man kan också brôta in i ett rum och det är som att dôna in i rummet. Möjligen går det lite långsammare men är minst lika ljudligt som när man dônar in. En bil kan dôna förbi på gatan, snabbt och högljutt. Den kan knappast brôta förbi.
Hur ska man visa att ô verkligen är en egen vokal och inte bara en variant av vanligt ö? Jo, knepet är att visa att det är betydelseskiljande. Ett eget fonem som det heter inom språkvetenskapen. Ett fonem kan definieras som minsta betydelseskiljande enhet i språket.
Eftersom sal, säl, syl och sil har olika betydelse, är a, ä, y och i olika vokaler – olika fonem. Jämför detta med lôsa ’dra benen efter sig’ och lösa ’klara av’. Man kan lôsa på vägen till spårvagnen, man kan inte lösa på vägen till vagnen. Läkaren kan söva en patient, inte sôva en patient. Man kan ligga å sôva en stund, aldrig söva en stund. Eftersom ö och ô ger olika betydelser åt de här orden, är det två olika vokaler.
För ord som knô ’trängas’ och knôkat ’packat’ finns det inget knö eller knökat som betyder något annat. För en göteborgsk språkkänsla låter det bara fel eller till och med fjantigt att säga knö och knökat med vanligt ö-ljud. Ett ord som bôdi ’hygglig’ är självklart för de flesta göteborgare. Jag har svårt att tro att någon någonsin sagt bödi; det heter bôdi och inget annat.
Lustigt nog har verkar göteborgskans knôkat ha gått på export. Jag har hört utombys sportjournalister berätta att det varit fullknökat i Globen. Det uttalet är omöjligt i Göteborg. Också i ord som dôna, brôta och flô sej måste det vara ô-uttal i göteborgskan. Det finns helt enkelt inga ord som uttalas döna, bröta och flö sej.
Alla svenska dialekter har inte olika ö-uttal beroende på om det kommer ett r efter eller inte.
Annorlunda är det med uttalen röv och rôv. Det vanliga uttalet i svenskan är röv, men i göteborgskan är uttalet oftast rôv, särskilt i de mer vardagliga och vulgära sammanhangen. Uttrycket ”Ta dej i rôva!” kan knappast uttalas ”Ta dej i röva!” med bibehållen auktoritet.
Sedan är förstås frågan hur ô låter, hur det uttalas. Det bästa sättet att beskriva uttalet är faktiskt att gå till hur vi i vanlig svenska uttalar stöna och störa, eller sjö och skör. Uttalet av ö är öppnare i störa och skör, alltså när det kommer ett r efter ö.
Om man står framför spegeln och säger sjö och skör några gånger efter varandra, ser man att munöppningen blir lite större när man säger skör.
Detta öppnare ö-ljud som vi har före r låter som ett göteborgskt ô. Ljudet som sådant är alltså inget okänt för svenskar i gemen. Det ovanliga i göteborgskan och på annat håll i Västsverige är att ô är en egen vokal, inte bara en uttalsvariant av vanligt ö som i svenskan.
Alla svenska dialekter har inte olika ö-uttal beroende på om det kommer ett r efter eller inte. Västgötskan har samma ö-uttal i sjö och skör, snö och snöre. Dialekten saknar helt enkelt det öppnare uttalet framför r. Östgötskan gör faktiskt tvärtom. Där har man den öppnare varianten i både snö och snöre. Östgöten säger också Norrkôping och Linkôping.
Här hade jag kunnat sluta, om det inte hade varit så att unga människor på sina håll i landet, inte minst i Stockholm och Mälardalen, börjat använda ett öppet ö-uttal generellt, alltså inte bara när det följs av ett r. De säger alltså snô och hôghus snarare än snö och höghus.
Om detta öppna ö-uttal får fäste i Göteborg, kommer framtidens göteborgska inte längre att skilja på lösa och lôsa, söva och sôva. Dialekten blir fattigare, vi förlorar vår tionde vokal.
Men än så länge håller vi stånd och låter våra ô-ljud ljuda, trots att en del med finkänsliga öron tycker att det låter vulgärt.
Missa inget ån GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
