Jag minns när jag var på besök hos min äldste bror i Ängelholm, när han var förlagd till Barkåkra eller Ljungbyhed, kanske kan året ha varit 1954. Jag var tio år och skickades i arla morgonstund för att köpa mjölk och gick genom trevliga villakvarter till mjölkbutiken. Jag hade med en aluminiumkanna med lock. Den var en miniatyr av de 50-liters mjölkkannor med färskmjölk som bönderna ställde ut på mjölkborden vid landsvägarna för mejeribilen att hämta upp. Det var kallt inne i butiken när man kom in där i den kvalmiga mjölklukten. Expediten tog mitt kärl och hällde upp kall mjölk med en skopa ur den stora mjölkbehållaren som fanns under disken. Hon satte på locket och tog betalt.
Värst är nog grejor som är förpackade i hårdplast. Som somliga glödlampor.
Nu tar man inte längre med sig förpackningar till affären när man skall köpa mjölk.
Nu vräker de förpackningar över en.
Tomaterna ligger i ett plasttråg av tjock plast, omslutet av tunn plast. För att komma åt dem måste man använda kniv. När det väl är gjort så är tomaterna goda och oskadda, men kanske vore det bättre och billigare om de såldes i lösvikt, och man kunde ta med sig en papperspåse till affären att lägga dem i, så slapp man all plast i soporna. Ty salladen är också inslagen i plast, lövbiffen ligger i ett plasttråg, clementinerna ligger i ett plastnät, päronen i ett väldigt plasttråg, äpplena i en plastpåse, gurkan är inplastad.
Det blir mycket plast, det blir det.
Inplastade saker är dessutom inte sällan svåra att komma åt.
Värst är nog grejor som är förpackade i hårdplast. Som somliga glödlampor. Man klipper och bänder, får upp ett hål, men plasten går inte att bryta isär. Man klipper vidare, tätt inpå lampan för att äntligen få ut den. Den är själva kärnan, orsaken till köpet av denna sabla förpackning. Jag kan förstå tillverkarna, de vill inte att lamporna skall gå sönder. Å andra sidan är det svårt att inte inse att det knappast går att få ut lampan ur förpackningen. Kanske tänker tillverkarna: ”Det är omöjligt att få upp den här förpackningen. De kommer att köpa en ny, inte lyckas få ut den heller, de köper en till, lyckas inte, och så vidare, vi har försörjningen säkrad för evigt.”
Och ett halvt kilo kaffe! Det är kaffe fortfarande, men inte längre ett halvt kilo. Förr, när man blev skickad att köpa ett halvt kilo kaffe, så kom man hem med ett halvt kilo kaffe. Men inte nu, nu kommer man hem med 450 gram kaffe. Jag vet inte när det bytte från ett halvt kilo till 450 gram, de måtte ha smugit in det utan att jag reagerat.
Och snart kommer man tillbaka med 90 centiliter mjölk när man blivit skickad att köpa en liter. Man kommer hem och säger: ”Det gick inte, en liter har blivit 90 centiliter…”
Och ens medicin ligger numera i en liten kartong. Förr låg den i en glasburk med skruvlock. Det var lätt att komma åt sin medicin förr. Nu är kartongen försluten med en liten tejpbit. När man petat, skurit, klippt bort den, så får man ut en hög med ”medicinkartor” av plast och metall. Ur plastblåsorna, som någon galning kommit på att pillren skall ligga i, får man trycka ut varenda ett. När man trycker hårt nog – så smätter pillret i väg. Man hör det landa på golvet, men det står ingenstans att finna. Man blir orolig, katten skall inte äta blodförtunnande medicin, i alla fall inte i den dosen. Vad var det för fel att lägga pillren i en burk och skruva på locket? Varför hänger vi oss åt dessa förbannade förpackningar? (Där snubblade ni lite över hänger, jo, det är rätt, det är presens av hänge och har inget med hänga att göra.)
Och sockerpaketet. Ingen använder socker numera, mer än vi. Och man förstår dem som inte gör det, det är svårt att få bitarna ur paketet. Ända tills nyligen var det lätt att få sockret ur paketet. Det var ett högt paket som stod upp med ett lock på toppen. Oftast var det bara att vända på paketet så rann sockerbitarna ut. Nu är det en liggande låda som öppnas på hela långsidan, vilket betyder att man inte kan hälla ut sockerbitarna, de skulle spridas över hela köket om man försökte. I stället får man plocka upp dem en efter en, eller som bäst två, tre stycken i taget. Vad som föranlett denna förändring är outgrundligt. Ingen tänkte på att det skulle gå att hälla ut bitarna. Ingen.
Och på morgonen vid frukosten plockar man fram förpackningarna: mjölk, Proviva, yoghurt, ost inslagen i plastfolie, skinka, också plastsvept, tomater i plasttråg, Lätt & lagom-paketet, de två müsliförpackningarna, (Jag är glutenintolerant.) honung till teet till min trevliga fru, socker till mig, brödet har vi tagit ur plastpåsarna och lagt upp på ett fat. Man får knappt plats med tidningen. Och numera har alla dessa förpackningar blivit dyra, man får väl dra ner på deras antal – och dessutom få plats med sig själv vid frukostbordet.
Vi samlar på oss alla tomma förpackningar nere i källaren och åker till återvinningsstationen med dem varannan vecka. Där är det nästan alltid fullt, man får knö in mjölkkartongerna i containrarna en efter en, de är många, man knör och knör och får äntligen åka hem och sedan åker man och handlar mjölk igen.
Jag minns Ängelholm och expediten som hällde upp mjölk i en aluminiumkanna och lade locket på.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
