Sotens Svartskär, GP:s fyr i augusti, steg upp som en hägring ur det blå sommarhavet när vi var på väg ut mot Väderöarna. Framför bogen låg den kala klippan med rund fyr på vit sockel. Fyren lite till vänster i bild, svart kummel framför. Böjt järnräcke mot sjön. Det var allt.
Ute på synranden svävade en vacker skuta med fyra försegel, den rörde sig knappt i den svaga vinden.
Augustifyren, en standard på kusten. Men Kungliga Lotsverkets första anläggning på Sotens Svartskär var ett dubbelt monster. På en svartvit bild från arkivet på östra promenaden i Norrköping syns två bockfyrar. Två små trähus på spinkiga ben, som hämtade från en seriestripp med Skrotnisse och Bertil Enstöring.
Så såg de ut, de första fyrarna på Sotens Svartskär uppsatta i mitten av 1880-talet. Inne i fyrhusen fanns en veklampa som måste matas med rovolja i tunga plåtdunkar. Och för att komma upp till lyktan var man tvungen att klättra på en ranglig stege; det går nästan inte att tänka sig det där fyrjobbet en tjurig höstdag med kulingvindar över skären.
Men fyrarna på Sotens Svartskär lyste, ända fram till slutet av 1930-talet. Kanske kom fyrpersonalen inifrån Dyngön? Här fanns en lotsstation, skola, tullstation. Här fanns arbetskraft, här bodde kanske den man eller kvinna som kunde ro eller segla ut med bränsle till de rysliga bockarna.
När vi var på väg hem från Väderöarna igen passerade vi Dyngön. Jag såg lotsutkiken i motljuset, den var som en magnet för minnet. Utkiken sitter femtio meter upp på toppen av berget. Härifrån har du ett magnifikt panorama över det som Evert Taube kallade ”världens vackraste skärgård”. Ja, Grekland är ju också vackert resonerar Taube. Men inget slår Fjällbacka skärgård.
Dyngön, en lockande ö som också skymtade till i Lars Lerins avspända TV-program filmade på Fläskön hundra meter över sundet. Jag minns någon bild när Janne Josefsson kom farande i en styrpulpetare för att dansa lite på Lerins strand medan de andra gästerna målade akvarell med lotsutkiken på Dyngön i fonden.
Vi rodde in till hamnen på Dyngön med dingen en gång. Vi låg fint på en blå boj i Gluppöbassängen, kusten största naturhamn. Hela lagunen var full av båtar. Vid berget, tre skolskepp med Kryssarklubbens kutter ”Gratitude” ytterst. Vid norra inloppet, en vit skonare med bakåtsvept rigg från Nya Zeeland och flagga stor som korvkiosken vid Mariaplan.
Det tog en stund att komma upp till utkiken på toppen av Dyngön, dagen var het. Vi rundade högersidan av det lilla huset. Imma på glasögonen. På husfronten krockade vi nästan med ett äldre par, helt i vitt. Det var ett oväntat möte och det första mannen sa var: ”Får vi kanske bjuda på ett glas sherry?”
Jag har nog aldrig fått den frågan tidigare. Varken vid utkiken på Härmanö eller Havstenssund eller på någon annan högt belägen plats i Bohuslän. Det vitklädda paret var infödda Dyngöbor, hade skepparhus nere vid vattnet mot Florö till. Huset hade en magnifik glasveranda, spröjsen delade in varje fönster med pelargoner i sex delar, bröt ljuset perfekt. Det var här vi drack sherry. Vår värd hade ett förflutet som sjökapten, verkade ha varit överallt. Berättade om saker som hänt på sjön och sen fick vi höra några interna Dyngö stories också som ju var väl så spännande.
När jag stod där på däcket och tittade på Dyngön och tänkte på all sherry plingade det till i mobilen. Det var ett utskick från Bokmässan i Göteborg. Årets tema.
Programpunkter.
Mejlet triggade igång något, fick mig att tänka på en bild från förra mässan. Det var alltså på andra våningen, till vänster om rulltrappan som redaktör Wedel visade en underbar bild ur Göteborgsboken, en bild som fick alla att spärra upp ögonen. En koster ligger mot en flack klippa med en lång klyvarbom som en sorts landgång. En man balanserar på vänsterbenet i farlig vinkel mot vattnet. Han ser ut att ha lika hala skor som grabben i Klas Östergrens roman ”En skog av Sumak”. Men jag tänkte: Det där var väl ingenting!
Jag gled baklänges på tofflorna längs sjögräset ner i vattnet.
Vi hade lagt till vid Keö. Vi hade hittat en fin, flack klippa med grönt sjögräs i vattenbrynet. Den långa klyvarbommen på vår koster var ute, fungerade som landgång precis som på bilden från Bokmässan. Några snabba trippsteg och så var man iland. I leden utanför brusade sommarseglarna. Den stora gula färjan kom och gick. Men här inne vid Keö var det lugnt. Kanske alldeles för lugnt.
Redan tidigt på morgonen nästa dag hördes tydliga tecken till oro. Något hade hänt. Ett skrapande ljud inifrån land, ett fnysande. När jag tittade ut genom förluckan såg jag ett halvstort, vitt djur på klippan. Det var en getabock. Hornen hade trasslat in sig på något sätt i racken längst ut på klyvarbommen. Bocken satt fast.
Det var lite kyligt. Jag tog på mig min gensare. Gled in i ett par Foppatofflor, trippade ut på bommen. Jag har förträngt i detalj vad som hände sedan. När jag höll andan. När jag tog tag i hornen och försökte bända bort bocken.
Det var nog en rätt tam bock. Jag fick ändå en lätt puff i magen när bocken kom loss. Jag gled baklänges på tofflorna längs sjögräset ner i vattnet. Vevade med armarna för att hålla balansen. Bocken backade upp längs klippan, gav mig en sista avmätt blick, försvann.
Jag kände fortfarande hur blöt jag blev den gången när vi kom iland i Hamburgsund och såg fyren på Sotens Svartskär igen, nu på Harbour House vid färjeläget.
– Det var Stellan på Nolhåtten som fick den gamla fyren från Svartskär, berättade Hamburgsundsbon Bosse Levin för mig. Han ville haft den på utsidan med ljus och allt men färjepersonalen sa nej.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
