Dubbelfyren skakade i värsta skalvet på tusen år

Det är 40 meter mellan dubbelfyrarna på yttre Ursholmen och jag står mitt emellan de två tornen. På en berghäll snett till vänster pekar statsgeolog Thomas Eliasson ut en diabasgång i urberget och ger ett inspirerat snabbspår genom jordens 4,5 miljarder år av utveckling som varm, levande planet.

Det är kontinentalkrockar, jordbävningar, vulkanutbrott, istid, landhöjningar, tsunamis, hur Island sakta delar sig och växer. Det är oupphörligt fascinerande. Och allt kokar ner till detta, till brännpunkt Ursholmen. Till Sveriges västligaste fyrplats, vresig, vild, utsatt.

Till det geologiska dramat som inträffade just här för 119 år sedan.

Klockan var 11.22 den 23 oktober 1904 när skalvet gick. Epicentrum låg i havet någon sjömil utanför Kosteröarna och träffade Ursholmen med full kraft. De bägge fyrarna darrade. Tornen svajade i sidled. Men de tjocka betongväggarna höll. Fyrarna stod.

Det här var det värsta skalv som drabbat Sverige på tusen år. Den nya seismografen i Uppsala gick sönder men stationer nere i Europa mätte skalvet till 5,5 på Richterskalan.

Klockan 11.24 rasade skorstenar i Sannäs, långt från Ursholmen. I Stockholm klirrade glasen på krogarna. På ångaren ”Göteborg” som gick i full fart över Soten trodde man att ångpannan exploderat. Och marken skakade i kyrkorna under högmässan. I Steneby kyrka utbröt full panik, folk reste sig i bänkarna, beredda att trampa ner varandra för att komma ut.

Då ropade kyrkvaktmästaren, van att hålla ordning i lokalen:

– För helvete människer! Sitt still i bänkarna, det är bara ett vanligt åskvär!

Det är sådant man får höra ute på Ursholmen om man lyssnar noga på statsgeolog Eliasson. Och visst är det en lycklig slump som gör att vi kan följa med på äventyr till Ursholmen arrangerat av Universitet och SV Väst med turbåt från Strömstad.

Vi ångar på över Kosterhavets nationalpark, landets första marina nationalpark, invigd 9 september 2009. Över den 247 meter djupa rännan med korallrev och känsliga ekosystem. In i labyrinten av grynnor, grundklackar och smala kanaler. Ut mot

Ursholmens extremt svårnavigerade fyrplats.

Vi passerar Käringskär där en gumma frös ihjäl en vinterdag när hon gått över isen från Ramsö och gav namn åt skäret.

Vi går otroligt tätt förbi svarta Smuggelgrund som sticker upp någon decimeter över vattenytan. Det var här smugglarna lurade tullarna när de var på väg ut mot Grisbådarna med sin last av smuggelsprit med en tvär gir; namnet finns inte i sjökortet men ombord på båten vet man.

Sedan vidare i stengyttret. Till sist upptäcker jag Ursholmens berömda profil med fyrarna som jag tidigare bara sett på långt, tryggt håll. En frälsarkrans med texten ”Ursholmen 1891” välkomnar oss upp mot fyrbyn. Skyddad innegård med trädgårdsland, bostäder, bagarstuga, uthus. Här bodde tre familjer, här bedrevs skolundervisning några månader om året. Ingen telefon, ingen livlina till civilisationen.

Man fick hushålla med allt, lägga upp förråd för vintern. Och fyrarna styrde allt liv på ön.

Från den lilla husklungan leder en cementerad gång med tumstjock, vitmålad vajer upp mot fyrtornen. På gången baxade man upp 200-liters fat med fotogen, 25 fat per säsong.

Historien sitter i de linoljeflagnade väggarna.

Det var förstås djävulskt att baxa upp tunga oljefat för den branta backen. Men ner gick det väl lätt. En spark bara och tomma tunnor skramlade ner mot hamnen.

Dubbelfyrarna på Ursholmen tändes 13 november 1891 och ljuset kom från Nordkoster där det stått två fyrar tidigare. Men Kosterfyrarna stod för högt, misstogs för stjärnor, precis som fyren på toppen av Carlstens fästning. Fyrljuset måste få ett bättre läge och valet föll på vilda Ursholmen med sina klapperstensfält och svartgrå gnejshud.

Två fyrtorn blev det på Ursholmen, de första betongfyrarna i landet. 1931 brann det i norra fyren och kvar blev själva tornet, nu som mycket högt kummel. Den södra fyren står kvar med sin lanternin. Men fyren saknar skönhet, all den utsmyckning som utmärker Heidenstammare som Pater Noster eller Sandhammaren.

Ursholmens fyr har ett formspråk som jag tycker speglar själva ön. Det är naket, avskalat, brutalt. Sliten betongtrappa upp, små gluggar mot havet. Sista biten upp mot balkong och fyrlykta vidrigt trång med järnsteg. Hur kom fyrvaktaren förbi här i köldstela oljekläder med sin dunk en stormig vinternatt?

Fyren vitmålades för bara några år sedan. Nu har färgen börjat mattas av rejält, putsad av en ivrig västanvind. Snart dags att måla igen. Det frestar på att ligga på topp, att vara Sveriges västligaste fyr.

Mitt emot södra fyrtornet finns fotogenboden som är förvandlad till ett av de bästa fyrmuseer jag sett, en plats för alla sinnen. Historien sitter i de linoljeflagnade väggarna.

Här finns allt du behöver veta om fyrplats Ursholmen utan tjusiga glasmontrar eller välkammad curator.

På cementgångens högsta punkt kliver jag över vajerräcket för att se hur fyren ser ut i ett lägre perspektiv. Stenen är kantig och tvär, det är svårt att gå här. Rätt sent, fast i tid, ser jag att en djup klyfta öppnar sig framför fötterna.

Hjärtat slår en dubbel frivolt. Jag kryper tillbaks, på händer och knän. Mitt smarta armbandsur (ett barnbarn sa: ”sån måste du ha morfar som klättrar på öar och allt möjligt”) larmar: Är du OK? Har du ramlat? Ålar under vajern nu. Möter Anders, skeppare på turbåten. Han pekar ut mot havet.

– Fyra knogar bort har du Väderöarna, så långt är det. Segelskär och Persgrund där borta. Precis här utanför fyren gick skeppet ”Thames” på grund. Bara kapten lyckades ta sig iland och man kunde se spåren av hans nakna fötter i snön. Sen föll han ner i klyftan precis bakom räcket där, bröt nacken och dog. Det är därför vi säger Kaptensklåva om platsen. Ja, det har hänt mycket här ute på Ursholmen.

Halv tre lägger båten ut från kaj. Jag vänder mig om, ser Ursholmens skyline en sista gång. Där uppe står de, tornen. Men allt kunde rasat klockan 11.22, den 23 oktober 1904 i det värsta skalvet i Sverige på tusen år.

John Brovik