Utan tvekan råder tomteröra i det svenska julfirandet.
Vad är jultomten för figur? Är han en fet och rödkindad klapplangare som skriker ”hoho” från sitt förgyllda renspann? Eller är han en liten grå figur som tittar till huset och hunden och äter gröt? Eller samarbetar den stora tomten med den mindre på något sätt? Är de små tomtarna på julmustflaskorna medhjälpare till den feta tomte som syns på cocacolaflaskorna?
Detta hinner väl i julklappsutdelningens allmänna gröggfryntliga brådska aldrig riktigt klarläggas. Och så länge klapparna delas ut får det betecknas som en fråga med låg prioritet.
Men faktum kvarstår. Icke blott midnatt råder. Även tomteröra råder i Sverige.
Orsaken till detta svenska tomtemysterium är att den moderna svenska tomtehanteringen består av två separata traditioner som egentligen aldrig har smält samman.
Den tomte som kan göra störst anspråk på att vara svensk – det vill säga den grå gårdstomten – är faktiskt göteborgare.
Det finns nästan ett exakt datum att förhålla sig till: en vinterdag år 1881. Denna vinterdag promenerade Viktor Rydberg och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings chefredaktör Sven Adolf Hedlund i Slottsskogen. Plötsligt fick Rydberg inspiration. Enligt legenden skrev han de första raderna av dikten mot ryggen på redaktör Hedlund, som tåligt fick finna sig i att gå till litteraturhistorien som skrivunderlag.
Midvinternattens köld är hård.
Stjärnorna gnistra och glimma.
Dikten måste förstås illustreras. Det uppdraget gick till en annan göteborgare: Jenny Nyström.
Därmed var premisserna för den svensk-göteborgska tomtevarianten fastställda – en lite mindre, gråare och tankfullare typ än den amerikanska slädföraren.
En mager filosof snarare än en fet klapplangare.
Rydbergs bondgårdstomte – kongenialt tecknad av Jenny Nyström – ansluter sig till en gammal nordisk tradition. Denna tomte var väl inte ursprungligen knuten till julen, utan fungerade snarast som en argsint och rätt nyckfull vaktmästartyp. Tomten vaktade tomten. Det är faktiskt därför han heter tomten.
I Rydbergs dikt framträder han i en mild och välkammad version.
När det gäller den tjocka renslädesföraren är historien helt annorlunda.
Han är sprungen ur en amerikansk tradition som å sin sida kan finna sina rötter i berättelsen om helgonet ”Sankt Nikolaus” och kanske också i viss mån i engelska berättelser om ”Father Christmas”. Det gamla holländska inflytandet var ännu i början av 1800-talet så starkt på Manhattan att Sankt Nikolaus dök upp runt jul, så småningom i den språkligt smidigare skepnaden ”Santa Claus”.
Santa Claus stora entré är knuten till den moderna massmedie- och shoppingjulens genombrott i storstaden New York under första halvan av 1800-talet.
På södra Manhattan satt någon gång på 1820-talet prästen Clement Clarke Moore och skaldade på vägvinnande anapestisk vers:
‘Twas the night before Christmas, when all thro’ the house
Not a creature was stirring, not even a mouse ….
Clarke (eller någon annan, inte oväntat är det bråk som vem som har skrivit) skapade den sagokuliss som sedan dess är bekant: tomten som kör sitt renspann och nattetid levererar julklappar till snälla barn genom skorstenen.
Sverige har en alldeles egen och unik laguppställning kring jul: vi har två helt olika tomtar.
Versen trycktes snart varje jul i de stora amerikanska tidningarna, med vackra anfanger och xylograferade ramar av mistelkvistar och järnek och bedårande renar. Clement Clarke Moores anspråkslösa versberättelse blev snabbt en omistlig del av den amerikanska julen.
Säkerligen sålde dikten om tomten och renarna ”Dunder” och ”Blixem” och deras kompisar massor av lösnummer.
Det finns goda skäl att anta att en del av dessa amerikanska lösnummer sipprade ner till de svenska tidningsredaktionerna under andra halvan av 1800-talet.
På varje svensk redaktion måste det ha klurats på om det gick att skriva en svensk motsvarighet till den amerikanska succén.
Den som till slut lyckades var Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings begåvade men skandalöst lata medarbetare Viktor Rydberg.
I likhet med Clement Clarke Moore på Manhattan tog alltså Viktor Rydberg spjärn i en befintlig tradition – den svenska gårdstomten.
Därmed blev Rydbergs gårdstomte – med den unga göteborgskan Jenny Nyströms teckningar – centralfigur i en svensk-göteborgsk jultomtetradition.
Kanske var det snarare Nyström än Rydberg som gjorde denna tomte självklar i det allmänna medvetandet. Hon hade ett långt liv som illustratör. Hon tecknade tiotusentals tomtar fram till sin död år 1946.
På 1900-talet, framför allt efter Andra Världskriget, nedsänktes med äppelkindad obeveklighet den moderna varianten av Clarkes amerikanska tomte över den svenska julen. Under mångåriga julkampanjer hade Coca-Cola försett honom med en röd rock. Nu införlivades denna röda rock även i den svenska traditionen.
I dag arbetar dessa två skäggiga och givmilda julgubbar så att säga parallellt med den svenska julen. Av en slump råkar de också representera två olika läskedryckstraditioner: den amerikanska cocacolan och den svenska julmusten.
Sverige har en alldeles egen och unik laguppställning kring jul: vi har två helt olika tomtar.
Och den ena är alltså göteborgare. God jul.
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
