När jag var nybliven änka – det är länge sen nu – fick jag ett upphäng på helger, midsommar i synnerhet, för vad skulle jag ta mig till? Med allt detta förtjusande somriga? Jag kom inte på nåt, så istället blev jag mycket arg på dem som inte råkat ut som jag gjort, det var rätt många som fortsatte fira midsommar som om inget hänt (mig alltså). Och det var då själve fan att livet gick vidare för dem, jag svor mycket, det fick jag. Att de fortsatte plocka prästkragar?
Kom inte här och tro att jag är nån slags svag förtvivlad stackare, fortsätt ni och dansa små grodorna och äta äpplen i hink, fatta hur fåniga ni ser ut.
Och sedan, redan i oktober, kunde jag tänka: hjälp snart är det nyår, då ska de som har sin käresta kvar krama honom allra först, just när klockan slår tolv. Men jag då? Ska bara stå där med armarna utefter sidorna.
Det var tröttsamt att vara förbannad jämt, så jag skaffade böcker om sorg och kriser och fick ihop snudd på en hyllmeter - jag var för snål för att gå på terapi för tusen kronor i timmen. För jag skulle ändå inte gilla terapeuten, en besserwisser säkert, jag skulle bara bli ännu vresigare och höja rösten, vem tror du att du är? Sitta där med huvudet på sned och veta bäst?
Var det något jag inte tyckte om, just då och där, var det medlidande, det var ju jag som skulle känna medlidande med andra, inte tvärtom. Kom inte här och tro att jag är nån slags svag förtvivlad stackare, fortsätt ni och dansa små grodorna och äta äpplen i hink, fatta hur fåniga ni ser ut. Hoppas det blir regn, kunde jag tänka, rakt ner i currysillen, eller storm, en massa åska och blixtnedslag passade bättre med mitt inre. Gärna en skogsbrand på det.
Så fortsatte det tills något lite av det de skrev i sorgböckerna klickade in, men verkligen inte allt, för vaddå experter? Det finns visst experter på allt – jag började ändå se mig själv utifrån, ingen vacker syn. Det gick upp för mig att sorg gränsar till ilska och tvärtom, det är lätt att blanda ihop de två storheterna – att folk blir så osams vid arvsskiften kan bero på det, förklarades det. Man letar oförrätter för att kunna täcka över det man egentligen är uppfylld av: stor sorg. Det är enklare att vara förbannad.
Mer tid passerade, det ena lades till det andra och ilskan lade sig också, eller rullade den ihop sig som en sorgorm i hörnan? Jag gick fram då och då och stampade till, den ormen hade det inte lätt. Den smet iväg till slut, jag var inte där och såg på så jag vet inte vart. Det blev lättare att vara med mig efter det, tyckte jag själv i alla fall.
Var det högmod jag led av också – jamenvisst, och lägg därtill rädslan (föraktet?) för svaghet. Jag var inte en sådan som kunde bli så drabbad, att vara en sörjande änka ingick inte i min självbild. Men allteftersom blev jag lite gladare: oj, kunde jag tänka, just så här känns det att vara glad trots att det är midsommarafton.
Och nu funderar jag på hur många aftnar det blivit, före och efter den där djupa sorggropen, jag kan inte räkna dem alla, jo det kan jag. De är förstås lika många och lika skiftande som åren som gått, så till exempel minns jag att jag var på Kreta då Patrik Sjöberg slog världsrekordet, det var 1987.
Det var en intressant midsommar: jag står på en plattform av sådana.
Till detta ska läggas att det nya året enligt somliga börjar i natt, på midsommarnatten, en cirkel sluts; dags att dra vidare. Eller som pappa sa, tårögd när det blev för vackert runt stugan: nu vänder det. Han var nöjd ändå med hur tiden framskred även utan hans förskyllan.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finne du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
