Skäggigt sjuttiotal.
Skäggigt sjuttiotal. Bild: Sveriges Television

Det är getterna och kalsongerna som gör ”Händelser vid vatten” oemotståndlig

Handlingen går välgörande långsamt. Ibland dyker figurer upp så sällan att man hinner glömma dem.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Alla pratar om ”Händelser vid vatten”. Jag kan inte minnas när jag senast råkade ut för något som samlade svenska folket i lika hög grad. Det skulle möjligen vara Ingemar Stenmarks parallellslalom mot Gustavo Thöni i Val Gardena 1975. Men det inbillar jag mig väl bara att jag minns.

”Händelser vid vatten” år 2023 är inte inbillning.

Vid kaffeautomater, i spårvagnar, i systembolagskön på Jaegerdorffsplatsen eller på Älvsnabben hör man människor diskutera vem som gjorde det. Var det Älvräddaren? Var det Barbro? Eller var det rentav Annie Raft själv som mördade holländskan i tältet? Men den lösningen krånglar till det lite, för då behövs ju ytterligare en mördare för att ta Annie Raft av daga.

ANNONS

Jag klarar inte fler moln som speglar sig i skyskrapor eller skojiga signaturkläder som får polisutredare att se ut som Frank Sinatras smarta brorsa.

Det bidrar till den kammarspelsaktiga förtätningen att det inte finns särskilt många tänkbara gärningsmän att välja mellan. Och hälften av dem har redan betett sig misstänkt och är följaktligen, enligt dramaturgins villkor, otänkbara. Det blir inte många kvar. Inte ens doktorn själv kan väl uteslutas.

Jag har läst ”Händelser vid vatten”. Jag minns bara stämningarna. Naturligtvis har jag inget som helst minne av vem som höll i kniven.

Det förvånar mig inte. Och jag tror inte att det är intresset för mordgåtor som får de där två männen med ett flak Norrlands (!) Guld på Systembolaget vid Jaegerdorffspalatsen att dryfta ”Händelser vid vatten”. (De trodde att det var Barbro.)

Jag tror att det beror på stämningarna.

Inte för att stämningarna är särskilt lockande i ”Händelser vid vatten”, utan för att vi är så trötta på andra stämningar.

Vi är trötta på Netflix- och Disneystämningarna. Vi är less på den oavbrutna och välondulerade bombmatta av perfekta tv-produktioner som sedan några år oavlåtligt lossas över oss.

Det finns något förkromat och dött över perfekta tv-serier. Deras elegant avrundade repliker, där ett helt manusteam från Beverly Hills anas. Den perfekta dramaturgiska bågen. Vinjetter som visar jagande moln i slow motion. Tidvattenrörelser i uppskruvad hastighet för att understryka tidens flykt. Spegelblanka skyskrapor. Scener förlagda till poliskontor med glasdörrar där byxor och kaffebryggare går i samma grågröna kolorit eftersom seriens färgsättare har fastlagt vilka byxor som överensstämmer med seriens kulörprofil.

ANNONS

Alla hotellfoajéer med akvarier.

Och man blir så innerligt trött på den där huvudpersonen som ungefär i mitten av säsong tre börjar jagas av demoner från sin ungdom, vilket gör honom så sårbar och intressant att det håller siffrorna i gång ända till säsong 5. Och man klarar inte fler signaturmelodier där munspel och stålsträngade gitarrer och badrumseko har petats in för att skapa en känsla av existentiellt betryck.

Jag står inte ut med dem längre.

Jag klarar inte fler moln som speglar sig i skyskrapor eller skojiga signaturkläder som får polisutredare att se ut som Frank Sinatras smarta brorsa.

Det är därför ”Händelser vid vatten” är så oemotståndlig.

Smutsigt och skäggigt och illasittande kalsonger.

Getmjölk.

Telefonkiosker, mygg, eternitplattor, fesljummen loranga, gula blend,

Alla konstiga kroppar. Folk som går omkring och antingen är magra som xylofoner eller så småfeta att hela deras tillvaro ter sig liksom obekväm. De är bleka och frånstötande.

Handlingen går välgörande långsamt. Ibland dyker figurer upp så sällan att man hinner glömma dem. Det festligaste är när Rolf Lassgård åker Finlandsfärja och dricker paraplydrinkar och somnar i en så obekväm ställning att jag hade ont i ryggen i ett halvt dygn efter att ha sett det.

ANNONS

Dialogen i ”Händelser vid vatten” är full av hummande och halvkvädna visor. Den präglas inte av kall perfektion.

Eller rättare sagt: jag vet verkligen inte om dialogen präglas av kall perfektion, ty det går inte att höra av det de säger.

Sammantaget blir det oemotståndligt.

För övrigt har jag räknat ut vem som är mördaren. Men det säger jag inte.

PS. Nu har jag sett slutet. Jag hade fel. Så kan det gå.

LÄS MER:Recension: ”Händelser vid vatten” – SVT

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS